Blodet och färgerna – om Judith Kiros politiska teologi

I kulturlivets förnyade intresse för de religiösa arkiven har ett antal författare trätt fram som förvaltar en särskild sorts kritisk religiös sensibilitet. Förra året skrev jag exempelvis här på bloggen en längre recension av Andreas Lundbergs Trilogin och för några månader sen en annan om Andrzej Tichys Omsorgen där särskilt den förstnämnda vänder sig till teologin för att bearbeta de erfarenheter som sällan ryms inom ramen för den respektabla socialitet som många av de så kallade kulturkristna vill värna. I stället för finstämda tal om vikten av dygd, kontemplationen av de sköna konsterna och bildande existentiella samtal tecknar dessa författare en helt annan estetik som inte värjer för det stötande, provocerande och det som bryter med den goda smaken. Här skildras i stället sönderfallet, förruttnelsen och den mänskliga bristen på ett sätt som får de välanpassade att famla efter invektiv som gnostiker. Är inte världen skapad av Gud och bör vi inte, i stället för att förlora oss i meditationer över förfallet, låta oss formas av det Goda och det Sköna i tillvaron?  Förvisso, men faktum är att de religiösa traditionerna är fyllda av gestalter som knappast kan sägas förvalta denna högstämda estetik eller försvara det värdiga uppträdandet. De gammaltestamentliga profeterna, ökenfäderna, de heliga dårarna, Johannes Döparen, Jesus, Heliga Birgitta, Luther, Kristus från Elqui, och många, många flera, drog sig inte för att provocera och störa konsensus i de politiska gemenskaper inom ramen för vilka de framträdde för att på så sätt få oss att se vad som verkligen är vackert i världen. En annan provokatör var Simeon från Emesa – han som de kallade idioten – som släpade runt på en död hund för att illustrera den rådande religiösa och politiska ordningens förfall. Finns det inte en väldigare och mer omvälvande skönhet här?

I det samtida kluster av författare som på många sätt skriver in sig i denna tradition finner vi Judith Kiros (f. 1989). I Det röda är det gränslösa, utgiven tidigare i år, låter Kiros psykisk ohälsa gå i dialog med den engelska medeltidsmystikern och anakoreten Julian av Norwich (1342 - ?) och hennes visioner av den lidande Kristus. Via en triptykisk struktur, bestående av 32 uppenbarelser, 87 dikter samt en lång rad andra visioner och fragment gestaltas erfarenheter på ett sätt som oupplösligt väver samman diktarjagets röst med mystikerns rop. Vem som står bakom de olika fragmenten blir aldrig helt tydligt.

Redan i de första stroferna på den första uppenbarelsen framträder en estetik som rycker med och oroar. Här skildras en av de för Julian typiska visionerna av den lidande Kristus vars röda blod bryter fram ur den förvridna kroppen, rinner ut och överskrider gränsen mellan Kristi och diktarjagets kroppar. Den seende verkar äcklad, men också hypnotiserad, oförmögen att vända bort blicken, för alltid förlorad för den värld som vi kallar vanlig, men som Kiros i uppenbarelsen kallar ”onaturlig och vidrig.” Hon skriver, ”blodet föll mot mina läppar, jag önskade/ att jag kunde vända tillbaka till annat/ att leva i detta kött, i en onaturlig/ vidrig värld (…). Vår tillvaro, denna ”vidriga värld”, är emellertid inte mottaglig för de visioner hon förmedlar, utan hon tvingas in i lyrikens och galenskapens fragmentariska språkbruk. Läsaren förflyttas därmed till ett poetiskt universum som aktualiserar en såväl religiös som politisk problematik. Att lida med Kristus blir för diktarjaget ett sätt att bryta med den rådande ordningen och låta sig föras in i en annan existensform där alla kroppsliga, etniska och nationella gränser är raderade. Det röda är det gränslösa, universella och alltförenade. Precis som färgen på detta sätt knyts till de aspekter av tron som river ner gränserna mellan Gud och människa och mellan människor blir det i Kiros framställningen symbolen för en universell politisk gemenskap som överskrider alla etniska och nationella gränser. 

På detta sätt börjar Det röda är det gränslösa långsamt avteckna en imaginär ordning i vilken fantasi och politisk handling möts. Läsarens medvetande suggereras i denna ordning på ett sätt som potentiellt förändrar såväl begär som handling. Denna suggestion syns i Kiros ständigt återvändande till det faktum att vi inte vet när Julian av Norwich gick ur tiden. Repetitivt återges hennes födelseår samt det frågetecken som indikerar frånvaron av uppgifter om årtalet för hennes död. Detta verkar betyda något speciellt: frånvaron av en gripbar framtid, den förlust av tidsuppfattning som utmärker såväl barn som dementa, deprimerade och helgon, änglar. De som redan här och nu trätt ut, eller tvingats ut ur, tiden och vars existens präglas av en ovisshet om huruvida de över huvud taget lever. Helgonets strävan efter att dö från världen och födas på nytt i en evighetens gestalt i tiden tog sig för Julian uttryck i den medeltida praktiken att låta sig muras in i kyrkans vägg, i en klostercell som endast stod i kontakt med omvärlden genom gluggar som anakoreterna använde för att förmedla hälsningar från den andra sidan. Från Gud, änglarnas och det eviga livets ängder – ut till oss döda, inspärrade i våra egna begränsade och atomära existenser. Genom att i en dubbel negation dö bort från oss som lever döda liv, trädde anakoreterna in i den åttonde dagen – en existens utanför tiden som redan här och nu befinner sig i Guds rike. Anakoretens inträde i sin isoleringscell markerades symboliskt nog genom en begravningsritual.

Kiros diktarjag är förvisso inte inspärrad i en cell av sten och murbruk, utan snarare – vad det verkar – i sin egen depression. Men det är också denna isolering som i dikten är vägen ut från det galenskapens rike som är tiden. I en typiskt drastisk passage skriver hon: ”ansiktet och händerna. jag glömmer hur man andas. testar mediciner som får ansikte och händer att darra. julian, låt mig inte vara vettig i en galen tid. låt dem komma, de vita fåglarna, med fingerborgar fulla med härsken mjölk. för mig är tiden meningslös, men inte för inkasso.” Isoleringen, visionerna och galenskapen blir en väg ut från en värld som regeras av ”inkasso” – ett förslaget sätt att benämna de mörkrets makter som enligt Paulus regerar denna värld. Genom att renodla världens klaustrofobiska tillstånd, där vi av den kapitalistiska ordningen separeras från varandra som konsumistiska individer, och anta anakoretens självvalda exil, låter dikten oss ana en annan och större värld, ett Hinterland vars inträde oundvikligen markeras av lidande och utanförskap. ”Själen är ett intet” skriver Kiros och nedtecknandet av dikterna blir ett sätt att skriva fram något som inte är intet – ett sätt att skapa mening och sammanhang. 

Denna vilja att genom att dö för världen nå fram till en djupare gemenskap är intressant att föra i dialog med de som drar en tydlig gräns mellan vilka som bör vara inkluderade eller exkluderade i våra gemenskaper. I Kiros framställning står den universella gemenskapen i centrum, en gemenskap som kräver uppoffring och lidande för att framträda. Kiros imaginära universum blir en väg in till en begärsdanande praktik som likt kyrkans liturgi gör bruk av färgerna för att fånga betraktarens fantasi. Vid sidan av rött är spelet mellan svart och vitt särskilt påfallande. I en lång hackande utandning förmedlas i en av meditationerna mycket av den existentiella, strukturella och psykologiska problematik som hemsöker diktarjaget och som fungerar som fond för orienteringen mot Julians visioner:

det är för mycket ljus i rummet. för mig. men då och då suger jag i mig vita tabletter från min. svarta hand. svarta tights från lidl. tungt medicinerad, saliverar på kyrkogården, säger någonting i stil med: det finns ingen mening med att leva annat än att minnas att du dog. men livet kommer slutas över bådas våra huvuden. dessutom är hela meningar problematiska för mig. skriket ligger närmare, en ande i mig, eller min kropp som övertar och fördriver anden. ur mig.

Genom att knyta det stackatoartade utropet till kontrasten mellan vitt och svart förbinds färgerna till den konfliktartade tillvaro som jaget upplever och försöker att fly. Där det röda tillsammans med diverse kroppsvätskor markerar det som överskrider och förenar de ensamma, symboliserar det vita och svarta vår världs faktiska motsättningar. Det svart-vita är, vilket påpekats av flera kommentatorer, återkommande i Kiros produktion och är naturligtvis även en bearbetning av en postkolonial problematik. 

Leken med vitt och svart, ljus och mörker, får även gensvar i den medeltida mystik som Kiros går i dialog med. En explicit referens går till den anonyma 1300-talsskriften The Cloud of Unknowing som med den apofatiska teologins traditionella vokabulär beskriver hur Gud döljs för människan i ett mörkt moln, ett mörker som samtidigt bländar den mänskliga blicken. Genom detta paradoxala bildspråk förmedlar dikten en Gud som är oåtkomlig för det mänskliga förnuftet och aldrig kan fångas i våra metaforer av vitt-svart, ljus-mörker, man-kvinna eller distans-närhet. Gud är radikalt annorlunda, ”allt man inte vet, det dumma för en”, en distans som gör att Gud inte kan kännas i kroppen, ”i kärlekens svett”, men i det som Kiros kallar för ”tunn tillgivenhet” som i en ”röd eller spöklik grund.” Gud är också ljus, men ett ljus som inte liknar något annat ljus, det är ett ”ljus som saknar rivaler”. I Gud sammanfaller alla skillnader, raderas alla exkluderande förhållanden. På ett sätt som påminner om medeltidens universaliestrid skriver Kiros att: ”när man skriver i ljuset av det ljuset. när man talar i det. då blir orden inget annat än sig själva.” I Guds ljus pekar inte orden bortom sig själva, det finns ingen skillnad mellan signum och res significata, orden är ett med vad som betecknas. När vi förenas med Gud kommer den nominalistiska klyftan att slutas och ges kött. I Guds ljus är att säga att skapa ”och det sker simultant.”

Gud blir på detta sätt det som överskrider alla distinktioner och exkluderande mekanismer – den instans som försätter alla gemenskaper, små som stora, i kris. Att närma sig Gud är att isolera sig från vår svart-vita tid och träda in i det bländande mörker där ljus och mörker sammansmälter. Kiros gestaltar i den nionde uppenbarelsen, vad som verkar vara en frälsningsupplevelse, och hur utträdet från vår värld innefattar ett moment av underkastelse. Genom att bekänna inför Gud sin egen synd – inbundenheten – och överlämna makten till något större finner diktarjaget en befrielse som hon formulerar med Julians berömda ord: ”allt ska bli väl, allt ska bli väl.” På detta sätt framträder en tankefigur som i den kristna traditionen brukar benämnas felix culpa – tanken att människans syndfullhet samtidigt är destruktiv och positiv: den leder till möjlighet till frälsning och absolut förening med Gud. Adams fall är därmed en lycklig händelse: ”tur att adams synd var en dyrbar/spagat för skapelsen, då är allt väl”. Den isolering som vi alla lever under i en individualistisk samtid blir därmed både något beklagligt och själva möjligheten till upprättelse och verklig förening med Gud och medmänniskorna. Och det är genom radikaliseringen av denna ensamhet som en ny religiös och politisk gemenskap kan upprättas.

Inträdet i Guds bländande och upplösande mörker innebär också en kamp med de materiella aspekterna av verkligheten. Jorden och marken är återkommande teman och förknippas genomgående med döden och ändligheten. På ett sätt som faktiskt påminner om Birgitta Trotzigs upptagenhet med dy och lera förknippar dikterna jorden med döden. Att bli ett med jorden är att dö. I en dikt som närmar sig det suicidala skriver diktarjaget om sin egen död i termer av generositet: ”jag vill ge min köttiga tunga till dammet/jag vill överlämna fettet till det gröna gräset.” I en annan dikt skriver hon att de ”döda bebor jorden absolut” och att det inte finns någon spricka mellan dem och jorden. Att leva är vägran att ge efter, bli till stoft. Själen är sprattlet, öppningen, sprickan som glipar mot evigheten - just den glipa som anakoreten genom kontemplationen försöker förvalta. Materialitet och kroppslighet blir därmed något hotande. I en av de inledande uppenbarelserna återger Kiros hur hon ser en halvdöd kvidande kropp ur vilken ett litet beväpnat och svart barn springer fram och omfamnar henne. Omfamningen uppfattas som att barnet försöker dra ner henne med ”armar av jord” och i slutet av visionen utbrister hon frustrerat: ”fan, jag har fallit igen!” Det svarta barnet kan därmed förstås som diktarjagets egen kamp med den förestående död som gestaltas av den sårade kroppen samt den mentala ohälsan och den historia som ständigt hotar att göra oss till intet.

Är då inte denna flykt från världen till förmån för en existens kännetecknad av ointresse för samhällsförbättrande reformer, för dialog och politisk konstruktivitet, själva sinnebilden för den ovan nämnda gnosticism som de välanpassade kulturkristna brukar anklaga de lidande för att omfatta? Kanske, men den lära som den tidiga jesusrörelsen stod för är trots allt en gnosticism vars hemliga insikt – dess gnosis – ligger i att det endast är utblottelsens livshållning som kan leda till överskridandet av det som skiljer. Hos Kiros texter framträder en kristen socialism som inte bär något av den äppelkindade och rosenskimrande karakteristik som ofta, och ibland orättvist, har tillskrivits rörelsen. Här finns ingen ogrundad optimism, ingen naiv humanistisk tilltro till människornas goda vilja och möjlighet att bygga det goda samhället. Tvärtom är det en estetisk och etisk hållning som tar det mänskliga tillståndets mörkaste sidor i beaktande och arbetar utifrån de mest utsattas och marginaliserades position. Det finns ingen marsch genom institutionerna, ingen möjlighet att föra reson in i ett offentligt samtal som gränsar mellan militaristisk galenskap och ren sadism. Det är endast genom lidande vi kan segra, det är endast genom att ge upp kampen som vi kan förvandlas och föras in i den blodröda och andefyllda gemenskap som väntar vid korsets fot, som väntar på andra sidan golgata.

Peter Karlsson