Om flugornas och himlarnas herre

Reglerna som Jesus instruerade sina tolv lärjungar – Simon, Andreas, Jakob, Johannes, Filippos, Bartolomaios, Tomas, tullindrivaren Matteus, Jakob, Taddaios, seloten Simon Kananaios och Judas Iskariot – var hårda och enkla. De skulle ge bort det de hade fått, och allt de hade, hade de fått, och allt de var, var gåvor. Han varnade dem för ”människorna”, då de när som helst skulle kunna ”utlämna dem åt domstolarna” och ”piska dem i synagogorna”. Lagens och religionens långa armar grep efter denna nya judiska sekt – som de romerska myndigheterna började kalla för de smorda eller följare till den smorde, christianoi, i takt med att konspirationen spreds över imperiet – och även pengar och rikedom var ett hot mot deras förkunnelse. Jesu lärjungar skulle inte ha guld, silver eller koppar i bältet. De fick inte ha mer än en enda skjorta och var tvungna att vandra utan sandaler och stav. Apostlarna skulle följaktligen vara fattiga som kynikerna och leva likt hundarna och fåglarna, likt lössen och flugorna:

Lärjungen är inte förmer än sin lärare och tjänaren inte förmer än sin herre. Lärjungen skall vara nöjd om han får det som sin lärare och tjänaren om han får det som sin herre. Om man har kallat husets herre för Beelsebul, kan då hans husfolk vänta sig något bättre?

Den vanliga tolkningen av dessa rader säger att Jesu motståndare identifierar honom som Satan genom att kalla honom Beelsebul, som ibland översätts med flugornas herre. Han varnar helt enkelt lärjungarna för att delar av den judiska gemenskapen kommer att behandla dem som djävulsdyrkare, och därmed som en fientligt makt. Jesus ställer trots allt demon mot demon för att på så vis försvaga ondskans makter. Men enligt en katolsk exeget kan enbart Gud driva ut demoner enligt den judiska tradition som Jesus tillhörde – bara gott kan försvaga ont – och Beelsebul var under tiden då Jesus predikade inte ett namn för djävulen eller någon demon. (1) Hebreiskans b‘l zbl bör enligt denna tolkning översättas med ”husets herre, himmelens herre” och kan beskrivas som ett adelstecken och en hederstitel, som först långt senare började identifieras med en demon. Beelsebul är alltså ett besvärjande kommando- och kraftord som intygar att Jesus har makt över luftens element och kan styra och befalla de himmelska härskarorna. Det var därför namnet snart kunde ersättas med en teknisk term – demonernas herre – och Beelsebul började förändra innebörd och identifieras med djävulen.

Men vem är djävulens herre om de demoniska makterna också är den allsmäktiges skapelser, om än fallna sådana – de krafter som desperat försöker göra det onda men ändå, i eskatologisk och apokalyptisk bemärkelse, i slutänden endast kan verka för det goda och gemensamma? Vad är ondska om inte, såsom den breda platonska och kristna traditionen säger, frånvaro och begränsning av det goda – ett intet snarare än en egen verklig makt?

Om det är Jesus som ursprungligen identifieras som Beelsebul, med andra ord som någon som har auktoritet över himlen, kan det förklara varför motståndarna till den nya judiska sekten använde sig av namnet Jesus för att besvärja makter och driva ut demoner. I Markus 9:38 säger exempelvis en av den nya rörelsens lärjungar: ”’Mästare, vi såg en som drev ut demoner i ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte hörde till oss.’ Men Jesus sade: ’Hindra honom inte. Ingen som gör underverk i mitt namn kan genast efteråt tala illa om mig.’” En liknande historia berättas i Apostlagärningarna 19:13: ”Några kringvandrande judiska andeutdrivare tog sig också för att uttala herren Jesu namn över sådana som hade onda andar. De sade: ’Jag besvär er vid den Jesus som Paulus förkunnar.’ Så gjorde sju söner till en viss Skeuas, en judisk överstepräst. Men den onda anden svarade dem: ’Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?’”

Heliga namn var under antiken besvärjande kraftord med makt att forma verkligheten, och om kraften i namnet Jesus kommer från husets herre, himmelens herre, b‘l zbl, är Jesus herre över de väsen som tillhör de himmelska regionerna: planeterna, änglarna, demonerna, myggorna och flugorna. Det kan också vara därför Jesus i sokratisk anda frågar om hans auktoritet i själva verket bör ses som ett uttryck för Guds ande, då det är Gud som enligt judisk kosmologi är skapelsens och därmed himlarnas herre:”Om Satan driver ut Satan, har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? Och om jag driver ut de onda andarna med hjälp av Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De kommer därför att vara era domare. Men om det är med Guds Ande jag driver ut de onda andarna, då har Guds rike kommit till er.” 

Gud är alltings skapare och därmed även myggornas, flugornas, lössens och loppornas herre. Detta framgår tydligt i Andra Mosebok, där Herren uppmanar Mose att be sin bror Aron använda sin stav för att förvandla egyptiernas vatten till blod. Därefter sänder han tre ytterligare plågor över landet: grodor, mygg (eller löss, beroende på översättning) och flugsvärmar, som plågar egyptierna och deras skördar – och så småningom leder till det förslavade israelitiska folkets befrielse. Är det denna väldiga attack på Egypten som titeln b’l zbl indikerar? Har Jesus blivit husets och himlens herre emedan han kommer som en befriare? Är Beelsebul den besvärjande och exorcistiska kraft som kan betvinga de världsliga makterna och frigöra slavarna med hjälp av lössens, grodornas och flugornas hjälp? Och är det därför b’l zbl i själva verket borde kallas Guds ande?

Orsaken till att namn och ord kan besvärja och härska är för att verkligheten låter sig sägas. Ett namn är enligt uråldrig magisk och religiös tradition del av ett tings eller ett skeendes natur och väsen. Den som vet vad någonting heter har makt över det som är och kan befalla världen att lyda eftersom den kan få oss att förstå vad någonting egentligen är. Om b’l zbl ursprungligen inte var ett namn för en demon, utan för en makt över huset och himlen, och således över allt som reser sig över jorden, ser vi någonting nytt. Ord hjälper oss trots allt att forma verkligheten och varat. De är en del av verklighetens tillsynes oändliga förråd precis som allting annat ändligt och skapat, och om människor ses som ohyra, som parasiter, som skadedjur, som löss och flugor som inte är en del av den gudomliga ordningen, som saknar makt, rätt, och värdighet, vet vi vad som väntar. När Corrie Ten Boom, den holländska urmakaren, upplät sitt hem som ett gömställe för judar under den tyska ockupationen, skyddade hon enligt nazisterna en sorts mänsklig ohyra. Till sist fängslades Corrie tillsammans med sin syster Betsie i koncentrationslägret Ravensbrück och där mötte de Gud som lössens och flugornas herre.

Fängslade i en smutsig barack fylld med ohyra läser Corrie de provocerande orden i Första Thessalonikerbrevet som säger att man alltid ska be och under alla omständigheter tacka Gud, och därmed leva i öppen konflikt med en verklighet som försöker beröva oss på mening och betydelse genom att säga att det du har framför dig är allt som är. Corrie försöker lyfta sig i håret och desperat intala sig själv och sin syster att det finns saker att vara tacksamma för, och följaktligen leva för, även i koncentrationslägret. De har åtminstone fängslats tillsammans. De är inlåsta tillsammans med andra kvinnor som blir deras vänner. Vakterna har märkligt nog inte inspekterat dem, och – avbryter Betsie – de kanske till och med kunde vara tacksamma för lössen som plågade dem. Men lössen var för mycket för Corrie: ”Inte ens Gud kan göra mig tacksam för lössen.”

Insekterna visar sig dock vara orsaken till att nazisterna lät kvinnorna vara i fred i baracken. De små insekterna blev ett skydd från härskarnas våld och gav dem ett rum av kliande, rivande, stickande frihet från de verkliga, och mänskliga, plågoandarna.

Allt i denna värld kan brukas på olika sätt. Det är slutet, målet, på den eskatologiska resan som avgör om någonting är gott eller ej. Greta Thunberg vittnade nyligen om att hon var rädd för väglöss i cellen, och det är kanske inte lika enkelt att som inlåst finna kärlek i en bitande loppa på samma sätt som Rosa Luxemburg fann styrka i fåglars sång när hon satt fängslad, eller José “Pepe” Mujica – gammal gerillakrigare och president i Uruguay – som berättat att han hade några grodor som husdjur i fängelset och badade dem i sitt dricksvatten.

Det är inte konstigt att lössen, lopporna och flugorna därför blivit en del av djävulens arsenal och att Beelsebul förvandlades till en demon. De har spridit farsoter och sjukdomar, gjort föda oätlig och hotat imperier och hela folkslag med utrotning och förfall. Men ohyra och parasiter kan uppenbarligen vara makter som tillhör husets och himmelrikets herre. Det är antagligen därför de också blivit bilder av det eviga och oändliga, såsom i matematikern Augustus De Morgans lärodikt Siphonaptera, där loppan är ett mikrokosmos för oändliga världar och fraktala möjligheter som varje ändligt ting deltar i och betecknar:

Great fleas have little fleas upon their backs to bite 'em,
And little fleas have lesser fleas, and so ad infinitum.  
And the great fleas themselves, in turn, have greater fleas to go on;
While these again have greater still, and greater still, and so on.

Om flugorna och lössen tillhör husets och himlens herre är det inte märkligt att de kan få oss att förstå oss själva som delar av verkligheter som både över- och underskrider oss, och att varje monistisk verklighetsuppfattning därmed tenderar att spricka och tvinga oss acceptera att det ena är det oändliga och därmed det som transcenderar varje ändligt här och nu. De abrahamitiska religionernas misstänksamhet mot panteism handlar om detta, då verkligheten så tydligt inte sammanfaller med sig själv och då vi människobarn, minst lika tydligt, ännu inte klarar av att leva oändliga och eviga liv. Allt skapat är fortfarande en del av en värld av många världar vars enhet ligger i detta ad infinitum som transcenderar dem. Om det finns en herre är han mer än världen och den som deltar i denna skapares auktoritet kan resa sig upp och överskrida sig själv. Det är kanske därför åtminstone vissa av oss kan uppleva skönhet och frihet i fängelsecellen, med hjälp av lopporna, grodorna eller råttorna – och inte bara när de är fria under stjärnorna – för den som inser att himlens och smutsens herre är en och gemensam njuter inte blott av det väldiga och storslagna utan kan se något gott och vackert även i det till synes smutsiga. Himlarnas herre är trots allt också flugornas, loppornas och slutligen demonernas herre.   

En ontologisk pluralism – alltså en teori som säger att vår verklighet inte är en utan många – leder därför till en omvärdering av alla värden, just för att världarna är många. Men om lössen, lopporna och flugorna har en roll att spela i upptäckten av det oändliga är det inte för att man kan eller bör stanna i en värdenas polyteism där världen är mer kaos än kosmos, utan för att man kan upptäcka att det oändliga just är det ena och gemensamma: den övergripande ordning, kanske till och med planering, som förenar det största med det minsta i det godas och ovärderligas monoteism. En mystiker och författare som Mirjam Tuominen fångade denna etiska universalism i Besk brygd när hon beskrev hur en fluga under en tid blev en kär vän. Kanske var det just för att hon kunde se sig själv, och därmed det mänskliga, i det naturliga, som hennes naturalism visar sig vara en sorts radikal antropocentrism: en insikt om att flugorna är en ovärderlig del av människornas värld just för att de på många sätt är som vi och vi som dem. Och en teolog som Ida Simonsson berättar i en kommande text på bloggen om erfarenheter som åtminstone verifierar grundresonemanget i denna text och som jag tolkar som att humanism och naturalism sömlöst kan gå över i varandra. Måhända är det så att den samtida viljan bland filosofer och antropologer att förvandla allting till natur i själva verket bör ställas på ända: kanske är all natur i själva verket kultur, samhälle och historia? Men det är en annan, om än besläktad, fråga. Ytterligare ett vittne som stärker argumentationen i denna text är rättsfilosofen Gustav Radbruch, som var verksam som justitieminister under Weimarrepublikens första år men kanske främst är känd för sitt försvar av motstånd mot orättfärdig rätt 1946. Under första världskriget skrev Radbruch nämligen en loppans metafysik, som vi också kommer att publicera på bloggen framöver tillsammans med en kommentar.

Det godas monoteism kan härledas mitt i värdenas och världarnas polyteism ur världens brustenhet, ur faktumet att verkligheterna är många, och därmed ur sakförhållandet att om den ändliga naturens enhet endast finns i det oändliga och därmed i det under- och övernaturliga visar det i sin tur att förmågan, kraften och makten är bindande och gemensam för allt och alla. Det är makten som är en och därmed det som möjliggör att etiken - det godas monoteism, den eviga och oändliga kärleken - skär genom världarna som en förenande kraft. Lopporna och lössen kan få riken att rämna och slavar att bli fria. Makten skär genom världarna som verklighetens supremati. Och om Jesus, såsom alltings herre och skapare, och därmed den med allsmakt, instruerade sina tolv lärjungar om något var det att makt är en gåva som man kan använda på olika sätt. Antingen som en kraft som skänker och slösar till den grad att det till synes mest värdelösa ges en rätt att existera och världen därför kan ses som ett kosmos – män och kvinnor, judar och greker, stjärnor och löss har samma herre och liknande värdighet – eller som något som söndrar och därmed ställer världarna mot varandra i gudarnas enfaldiga kamp om vem som kan härska över det oändliga. Ett sådant företag är lönlöst då det bottnar i en tro att något ändligt, skapat och polyteistiskt kan styra lopporna och lössen likt skaparguden gjorde när han befriade slavarna och skyddade kvinnorna i Ravensbruck från nazisterna. Den som tror att makt är att härska över andra istället för att följa med i rörelsen som visar värdigheten och makten i det mest oansenliga kommer aldrig att kunna förstå varför flugornas och himlarnas herre är en och samma då ondskans natur är begränsningen och frånvaron av det goda. 

Mårten Björk

1. Meinrad Limbeck, ”Beelzebul – eine ursprüngliche Bezeichnung für Jesus?” i Wort Gottes in der Zeit: Festschrift Karl Hermann Schelkle zum 65. Geburtstag dargebracht von Kollegen, Freunden, Schülern (Düsseldorf: Patmos Verlag, 1973), 31-42.