Ursorgen – en meditation över Omsorgen

Att kalla Andrzej Tichýs roman Omsorgen (2013) för en medvetandeström är att delvis missa målet. I denna prosapoetiska litterära komposition, skriven i ett stycke, möter vi sorgen såsom den framstår inifrån ett söndertrasat medvetande på jakt efter enhet och helhet. Läsaren ges inga genvägar och ingen respit. Vi anar en grundläggande katastrof – förmodligen i form av ett (eller flera) barns död – som författaren suggestivt gestaltar genom en framställningsform som genom sin intensiva sammanställning av obekvämt konkreta och skrämmande bilder upphäver gränsen mellan det abstrakta och påtagliga. En ström av ord? Javisst, om vi med ström tänker en rasande svart och iskall fors, med malströmmar och blindskär, som ideligen stör bildernas framträdande och hotar att slita isär och uppsluka det medvetande som Tichý under, vad det verkar, stor plåga försöker att återupprätta. Här finns inget jämnt semantiskt flöde. Orden och meningarna hakar upp sig, uppträder ibland i, ibland utan relation till varandra. Fraser repeteras och går rundgång. Antydningar till mönster. Söndertrasade mönster är också mönster. Sönderfläkta kroppar och syntaxer. Jacques Lacan skrev att det finns en logik i galenskapen. Här finns ingen galenskap och därmed ingen logik – bara sorg och upplösning. 

Omsorgen är en märklig bok – kontextlös, strukturlös, konturlös, subjektslös. Vem är det som talar? Till vem är det som det talas? Vad talas det om? Desorienteringen slår läsaren i ett textuellt universum som gränsar till, men aldrig träder in i, det meningslösa. Tvärtom är kampen för att återupprätta och behålla meningen just det som driver framställningen. Detta syns i ett av de mest frekvent återkommande uttrycken:  jag tänker fram. De fragmentariska minnesbilderna flödar inte fram – de trycks ut över sidorna genom ett förlossningsarbete som förutsätter intentionalitet, som förutsätter kraftansträngning. Krystande och med konvulsioner tvingar författarmedvetandet fram representationer av såväl det förgångna som det för närvarande. Det är ingen medvetandeström, det är små bitar av vasst och iskallt stål som pressas fram över ett rasande hav. Flak som driver fram planlöst, hakande i varandra, kolliderande. Ibland antyds en mening. Ständigt återvändande till traumats ur-punkt, tvingad och tvingande, i en evig och ideligen ofullbordad hemkomst. ”Här vill man det man inte vill” som den första meningen i boken lyder. Det är återvändandet till smärtpunkten – ett återvändande som aldrig blir fullständigt utan ideligen slinter mot underlaget – som fångar medvetandet, hindrar det från att vila i det närvarande och vändas mot framtiden. Tichý fångar denna ktoniska impuls att återvända till de förlorade i det återkommande konstaterandet att omsorgen inte sprider sig: ”Omsorgen sprider sig inte. Vinner inte ny mark. Det börjar med en punkt som mycket sakta rör sig i en viss riktning. Lämnar efter sig ett spår. Den tecknar en linje. Omsorgen sprider sig inte.”

Vad innefattas i detta konstaterande? Sorgearbete brukar ibland beskrivas i termer av att låta sig vidgas och bli större, att finna nya föremål för kärleken utan att för den skull glömma de som vi förlorat. ”Sorgens gåva är en vidgad blick” som Patrik Hagman vackert skrev för några år sedan. Han tecknade därmed en sorgeprocess som handlar om att gå vidare utan att svika det som varit. Att i sig själv inkorporera negationen och därmed växa och göra rum för något nytt och större. Jag har själv emellanåt funnit tröst i just den bilden även om min erfarenhet varit att den vidgade blick som framträtt efter död och uppståndelse emanerar från ett söndertrasat, korsmärkt öga, omfattande dödsrike såväl som de levande och kommande. I sin strävan att fullgöra sina plikter gentemot de döda sträcks den sörjande ut till sin bristningsgräns. Det uppståndna, vidgade ögat – det som till slut kommer omfatta allt – bär sina sår synliga. Tichý närmar sig i boken en sådan erfarenhet men här finns inga uppskattande ord om en lidandets gåva av större klarsyn. Här finns ingen renad blick, ingen uppstånden och genomlyst glaskropp: ”Plikterna mot de döda väger tyngre än plikterna mot levande personer. Alltid.” Och senare: ”Blodig iris. Kan inte se bortom.” ”Blodsprängd ögonvita. Störd sömn.” Långfredagens ögon är fortfarande grumliga och stint fästa på de döda.

I denna skildring av sorgens paralys är det framför allt ett ord som återkommer och står ut i framställning: vajern. Det är en drabbande och suggestiv bild. Vajern är hård, obeveklig och kopplad till industri, smärta och död. Den river upp, trasar sönder och sårar. Den är det organiska, livets, det mjukas och spirandes, negation. Den är absolut och kopplas av Tichý till erfarenheten av att vara bunden, utlämnad och sårad. Den kopplas också till självmordet: ”Nu vet du hur det kommer att se ut när vajern är fäst i taket. Spänd. Högfrekvent ton. Kroppen slapp. Tyngd av slavmentalitet. Rinner ut.” På detta sätt framträder vajern som en eskatologisk metafor – den är slutet på livet, skrämmande och lockande och den slutliga lösningen på lidandets påtaglighet. Självmordet blir den yttersta flykten, tänkandets oundvikliga eskaton – dess mål och slutpunkt. ”Samtidigt som du inte kan tänka fram döden.” Vajern intar därmed skrivandets antites. Båda är försök att handskas med smärta och förlust, men där vajern visar på flykten från lidandet, blir skrivandet – eller snarare den golgatiska och maniska produktionen av bilder – ett försök att hålla sig vid liv genom representationen av den sorg som hotar att förgöra, eller snarare till-intet-göra, författarens medvetande. Genom att tänka fram en ordning – eller brottstycken av en ordning – försöker Tichý återupprätta ett logos som är det enda som kan rädda honom från den desintegration och upplösning som är sorgens verkanskraft. Vad det rör sig om är sökandet efter fasta orienteringspunkter. I den tillvaro som av sorgen reducerats till ett främmande och hotfullt land, okänt och berövat sin mening, blir bilderna av det invanda och trygga det som möjliggör jämvikt. Som det återkommande talet om bordshörnet: ”Vi vill bara ha ett bordshörn. Vi upprepar detta. Det enda vi åtrår. En helt vanlig vardaglighet.”

Det är först när jag skriver det här som jag inser den subtila ordleken i bokens titel. Det är förvisso en bok om både sorgen och omsorgen, men det är framför allt, slår det mig, en text författad ur sorgen. Och är inte Tichýs gripande kamp för att få omsorgen att sprida sig, hans pietà, hans jakt på orientering och hemkomst, egentligen ytterligare ett uttryck för den mest grundläggande av mänskliga erfarenheter: att vara en bristande och sörjande varelse? Och är det inte just denna erfarenhet som genom årtusenden har gestaltats inom ramen för de religiösa och filosofiska arkiven? Förvisningen från Eden, söndrade från den omedelbara föreningen med det Ena, Jesu Eloi, eloi, lema sabachtani – alla vittnar de om och uttrycker den ur-sorg som verkar vara mänsklighetens mest grundläggande predikament. Och det är just här som Tichýs jakt på orientering kan hjälpa oss att hitta fram till ett nytt sätt att tolka, uttrycka och kommunicera denna ur-sorg. Det är en form för traditionsförmedling som vägrar att skönskriva och lägga till rätta utan drar konsekvenserna av att inte lämnat långfredagen bakom sig. Vad som därmed framträder är en sorgens hermeneutik.

Peter Karlsson