Insekternas herre

”…då han i sin person dödade fiendskapen.”

Efesierbrevet 2:16

Anteckningar från julikväll 1, i stugan: Jag upptäckte att jag hade fått en överföring på 84 000 till mitt bankkonto. Jag ringde banken direkt, det måste ha blivit fel. Barnen hade somnat och jag hade badat och stod ute vid altandörren i den vackra himmelsblå morgonrocken i linne som mamma gett vidare sen den blivit lite för sliten för henne. Jag hade telefonen vid örat. En mycket stor och intensivt blå trollslända landade på dörrposten strax intill mig och åt långsamt upp sitt byte, en dagslända. Jag sa ingenting om trollsländan till banken, och ingenting om banken till trollsländan. Jag hängde uppspänd mitt mellan två världar: bankens och penningens verklighet å ena sidan och ett skimrande stycke skog och vatten å den andra, och i båda dessa världar hände något som i sig inte är konstigt men som jag aldrig tidigare varit med om – och de hände på samma gång.

Anteckningar från julikväll 2, i stugan: Efter lunch lägger jag mig för att vila i gröna rummet. Det är mycket varmt, även idag, kring 30 grader. Innan jag hunnit somna ser jag plötsligt rakt in i en mycket stor flugas fasettögon, dess ansikte är lika stort som mitt och nära mig. Det råder absolut stillhet. Vem är du? undrar jag när jag funnit mig i situationen. Flugornas herre, svarar den. Stillheten fortsätter. Sedan försvinner den. Flugornas herre, tänker jag, det är ju Beelzebub, satan. Jag känner mig inte bekväm med sällskapet; istället längtar jag efter min Gud. Jag upprepar den frasen flera gånger: jag längtar efter min Gud. Men vem är min Gud? Jesus Kristus. Jag söker i hettan efter de välbekanta orden i pilgrimsbönen, och så kommer den till mig: Herre Jesus Kristus förbarma dig över mig. Utanför fönstret framför mig, fönstret som just nu är mer av ett fyrkantigt hål då det tillfälligtvis saknar fönster eftersom vi passar på att renovera det i hettan, står de solbelysta tallarna vid växthuset. Den enorma flugan har tonat bort, men samtidigt är den med mig resten av dagen. Vid något tillfälle, kanske ganska snart, tänker jag: I Uppenbarelseboken står att Jesus är alla tings herre, herre över all ting; pantokrator. Flugornas herre är följaktligen, åtminstone enligt Uppenbarelseboken, Jesus. Det kan i så fall inte finnas någon ond makt. Men varifrån kommer då krigen, folkmorden, den orkestrerade svälten, kort sagt historiens ofattbart omfattande lidande? 

Anteckningar från 22 augusti, i Stockholm: Jag går på lovsångsgudstjänst under ekumeniska veckan i Stockholm. Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, predikar utifrån Efesierbrevet. Jag har svårt att höra vad han säger, i mig roterar en formulering om Jesus som lästes från brevet runt runt: ”då han i sin person dödade fiendskapen.” Det är en helt genialisk formulering. Själva fiendskapen är fienden som måste dö bort. Jag minns mitt möte med flugornas herre. Inte ens fienden är fienden. 

Mot slutet av gudstjänsten ber vi nicenska trosbekännelsen. Och där är den igen, den kristna övertygelsen om att Gud är alla tings herre: ”Vi tror på en enda Gud allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt”. Och så vidare.

Sammanfaller Beelzebub och Jesus? Är Gud flugornas herre?

På tunnelbanan hem överhör jag ett samtal mellan några tonåringar. En tjej är ledsen över en förlorad vänskap och berättar om sin sorg för sina kompisar. En av killarna i gänget undrar varför de inte bara blir vänner igen. Sen säger han: ”just ja ni muslimer har det där öga för öga, tand för tand. Vi kristna förlåter allt. Vi kristna förlåter allt”. Han ler retfullt och hon ger honom ett surt ögonkast och säger mycket demonstrativt något om regnet.

I sin person dödade Jesus fiendskapen. Jag förstår ingenting, ingenting om fiendskap och fred, ingenting om hämnd och förlåtelse, och absolut ingenting om hur mänsklighetens ohyggliga grymhet är möjlig eller hur jag ska kunna förhålla mig till den på ett kärleksfullt sätt. Jag hade velat fråga killen på tunnelbanan om Gaza. Alltså på riktigt. Jag överhörde också att han flytt från Irak. Jag tror att han kan rätt mycket om förlåtelse. 

Jag förstår att trollsländan sakta äter dagsländan, och jag ser den jaga, dess osannolika flygande manövrar. Jag ser den skickliga lärkfalken i sin tur jaga trollsländorna och jag hör den ropa. Så är det där bland tallarna vid älvens slut. Det är ett häftigt skådespel, det är natur, varför inte skapelse: det är som det ska. Så känns det. Krig är inte som det ska. Så känns det. Men vad är skillnaden? Under vilka makter är vi slavar när vi krigar, torterar, orkestrerar svältkatastrofer? Jesus må kallas alltings herre i Uppenbarelseboken, men det sägs också att han själv, när han blev tillfrågad, inte hade så mycket med pengar att göra. Ingen kan tjäna två herrar, sa han, ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

Finns alltså ändå ytterligare en herre, penningen? Banken och penningen å ena sidan, trollsländan som äter sitt byte i kvällssolen å den andra. Men, vill jag då ändå säga till Jesus, finns det uppståndelse för dagsländor? Jag är inte nöjd med hur den fick sluta sitt liv.

Jag ser rakt in i flugans enorma fasettögon och där råder absolut stillhet.

Ida Simonsson