Demokrati och rättsstat i det extraordinäras tid

Regeringen går under detta mandatperiodens sista år fram med en mängd lagstiftningsprojekt. Hastigheten och mängden är ett försök att genomföra en ambitiös reformagenda och enligt Tidöpartierna själva ett sätt att hantera akuta samhällsproblem. 

Bland det omfattande batteriet av reformer finns två av de mest konsekvent kritiserade lagförslagen i modern tid. Sänkningen av straffåldern för vissa brott till 13 år och införandet av barnfängelser är det ena. Det andra är återkallandet av permanenta uppehållstillstånd. De praktiska, principiella och konstitutionella problemen som dessa radikala avsteg från tidigare politik innebär har ingående förklarats i remissvar och den offentliga debatten. Men, vi måste också se dessa lagstiftningsprojekt i ljuset av de omfattande och över tid växande befogenheter som regeringen har i händelser av krig, krigsfara och i framtiden vid så kallade allvarliga fredstida kriser. 

Andrea Mantegna (1431–1506), Caesars triumfer

Att samhällsproblem, hot och risker motiverar ny lagstiftning och rättsliga reformer är givetvis inget nytt. Men särskilt påtaglig idag är den krisretorik som förespråkar extraordinära åtgärder. Med denna retorik gör man gällande att takten måste öka och att både lagstiftningsprocessen och skyddet av den enskilde måste stryka på foten.

Sänkningen av straffåldern är här emblematisk. Justitieministern själv verkar instämma med så gott som all kritik av den planerat tillfälliga lagen om att sätta trettonåringar i fängelse. Men det bärande motivet är att det är ett extraordinärt läge, lagstiftningen är bara tillfällig, och budskapet är tydligt: vi gör detta trots alla problem eftersom det är absolut nödvändigt. Sen ska problemet vara löst och vi kan återgå till normalläget. Om fem år behöver vi inte längre fängsla barn, sägs det.

Vad annat kan man göra när det är absolut nödvändigt, när läget så avviker från det normala? Enligt denna logik måste man ta till extraordinära åtgärder för att möta ett extraordinärt läge. 

Samtidigt vidtas dessa just åtgärder i en tid då vi har ett oroande omvärldsläge och det pågår en omfattande upprustning av svenskt försvar. Förutom förstärkningar av den militära kapaciteten på land, hav, i luften och cyberrymden, så pågår samtidigt en förstärkning av regeringens rättsliga arsenal. Sedan andra världskriget har den svenska regeringen haft tillgång till den så kallade fullmaktslagstiftningen. Denna uppsättning lagar stärker kraftigt regeringens möjligheter att styra riket när kriget närmar sig eller bryter ut. När det råder fred, som nu, vilar fullmaktslagarna och de ska användas först när det blir nödvändigt.

Fullmaktslagstiftningen är verkligen den mest extraordinära lagstiftning vi har här i landet. Den ger regeringen bland annat rätt att införa ransonering, förfoga över fordon, fabriker och andra privatägda resurser, bestämma pris på varor och tjänster på alla marknader, omfördela personal och uppgifter mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar, anvisa arbete under plikt för alla invånare mellan 16-70 år, och så vidare. Kort sagt: direkt styra hela det offentliga och största delen av det privata Sverige.

Fullmaktslagarna aktiveras genom att regeringen fattar beslut om höjd beredskap. Beslutet att höja beredskapsläget bygger på att regeringen bedömer att Sverige är i krig eller att det råder krigsfara. Dessutom kan regeringen, när den bedömer att riksdagen inte kan fullgöra sin funktion, träda i riksdagens ställe. Regeringen får då fatta beslut om nya regler som annars hade behövt stiftas som lag av riksdagen. Om man på Rosenbad känner sig hämmad av långsamma kvarnar i reformarbetet så finns inte de problemen när kriget kommit.

Höjd beredskap ska såklart bara bli aktuellt när Sverige är i krig eller det råder krigsfara. Men hur vet man när det är krigsfara? Vem avgör om vi är i krig och på vilka grunder? Riksdagen har medvetet och uttryckligen valt att inte definiera något av dessa begrepp. Bedömningen av vad som utgör krigsförhållanden ligger helt i regeringens händer; samma regering som får de extraordinära befogenheterna.

Riksdagen ska förvisso kontrollera regeringen och sätta stopp om den går för långt i användningen av sina befogenheter. Men då krävs det en riksdagsmajoritet som vänder sig mot regeringens agerande i krisläget, något som är ovanligt. Särskilt under krislägen är erfarenheten både i Sverige och omvärlden att man sluter upp kring regeringen. Borgfred och sluta-upp-bakom-flaggan låter kanske som namn på skolgårdslekar, men är precis vad vi ser i de mest allvarliga lägena.

I december 2025 uppdaterades den för allmänheten rätt okända Venedigkommissionen sin Rule of Law Checklist. Kommissionen är ett expertorgan knutet till Europarådet och består av välmeriterade höga jurister, domare och professorer. De har sedan starten 1990 bistått sina medlemsländer – 46 europeiska stater och femton ytterligare från främst den västra hemisfären – med rapporter och råd för att stärka demokrati och rättssäkerhet. Organisationens formella namn är ”Europeiska kommissionen för demokrati genom lag”, vilket något otympligt beskriver den grundläggande idén. Demokrati måste skapas genom lag.

Idag krisar demokratin i många delar av världen. En för tiden stark idé är att lag bara ska vara vad majoriteten bestämmer. Flertalet av folkets representanter vet väl bäst? Kränkningar av rättssäkerheten, skriver Venedigkommissionen, tar sig ofta uttryck i en ”vinnaren-tar-allt-attityd och en förenklad idé om majoritetsdemokrati”. Istället krävs en mer komplex bild, en triad av ”demokrati, mänskliga rättigheter och rättsäkerhet som delar ett gemensamt mål: förhindrandet av ansamling och godtycklig användning av makt”.

Det ser ut som en tanke att bara några veckor efter att den uppdaterade checklistan publicerades så meddelade Donald Trump att USA lämnar sitt medlemskap i Venedigkommissionen. Beskedet kom morgonen efter femårsdagen av stormningen av Kapitolium. Detta samtidigt som hans paramilitära styrkor – bland dem många benådade som deltog i 6 januari-stormningen – befann sig i Minneapolis och andra amerikanska städer.

I hela västvärlden ser vi auktoritära tendenser. Det gäller såklart länder som Ungern eller USA vars regeringar gått i en uppenbart illiberal och enligt vissa rent fascistisk riktning. Men vi måste också vara medvetna om att samma oroväckande tendenser finns i de länder vars politik ännu inte passerat dessa trösklar. Särskilt uppmärksamma bör vi vara på länder vars åtgärder i skuggan av den extrema utvecklingen i USA framstår som mer sansade och rimliga. Det gäller inte minst Sverige.

Vi måste se normaliseringen av repressiv straffrättspolitik, ständigt ökande kontroll- och utredningsmöjligheter som ges till polis och andra myndigheter, samt ignorerandet av många och tunga remissinstanser i ljuset av den europeiska upprustningen och totalförsvarets återuppbyggnad. Det vi nu är med om är en normalisering av extraordinär lagstiftning. All empiri tyder på att det tillfälligt extraordinära i längden tenderar att bli permanent. 

Och vad är det i dagsläget som hindrar regeringen från att gripa efter sina mest långtgående befogenheter? Statsministern sa själv i januari förra året: ”Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred.” Det är statsministern själv och hans regeringskollegor som bedömer och avgör om det är fred eller krig i landet. Den dag de bestämmer sig för att krigsfaran är överhängande så kan de aktivera sina extraordinära befogenheter och ge sig själva fullmakt att ta till alla de åtgärder de anser behövas.

Den 3 december 2025 röstade riksdagen dessutom igenom ett nu vilande grundlagsförslag som ska ge motsvarande befogenheter till regeringen också under ”allvarliga fredstida kriser”. Utrymmet för extraordinärt agerande växer. 

De senaste tio årens regeringar har i allt ökande grad vant sig vid – och också vant oss andra – att acceptera argument om att läget är extraordinärt. Att man tummar på lagstiftningsprocessen, att man förbiser våra internationella åtaganden av konventioner, att man vill gå emot grundläggande rättsliga principer – allt detta pekar i samma problematiska riktning: mot att en enkel majoritet är tillräcklig demokratisk förankring. Men än mer oroande är att om denna eller en framtida regering anser att läget är tillräckligt akut så kan man slippa hela den krångliga lagstiftningsprocessen. Det är exakt vad vi ser ske hos vår stora allierade i väst. Där utlyses nödlägen och polis och militär kallas in. Tyvärr tyder allt på att vi nu vänjer oss vid en utveckling som bäddar för samma sorts maktmissbruk här i landet.

Tormod Johansen