Giorgio Agamben: Stat och terror

Den andra mars publicerade Giorgio Agamben en mycket kort kommentar om relationen mellan stat och terror, “Stato e terrore”, på sin blogg Una voce. Den italienske filosofen gör en svepande kommentar om världsläget i samband med Israels och USAs brott mot folkrätten. Han vill påminna oss om något som redan Augustinus betonade i De Civitate Dei: "Vad är ett kungarike utan rättvisa om inte ett stort rövargäng? Och vad är ett rövargäng om inte ett kungarike i miniatyr? Det är en skara män under en ledares välde, förenade av ett vänskapsförbund, och deras byte fördelas sinsemellan enligt en överenskommen regel. En sådan skamfläck på samhället antar, om den växer sig stor, det stolta namnet kungarike." Den nordafrikanske kyrkofadern fortsatte med att konstatera att en fängslad pirat gav Alexander den store en träffande tillrättavisning på svaret varför han dristat sig till att försöka härska över havet: "Av samma skäl som du lägger hela jorden under dig — men eftersom jag gör det med ett litet skepp kallas jag rövare, medan du som gör det med en stor flotta kallas kejsare."

Vad Augustinus betonade var att den världsliga staten inte var identisk med rättvisan och därmed kunde staten, som den tyske juristen Gustav Radbruch skulle betona 1946, bli en organisation för orättvisan just eftersom varje världslig stat vilar på behovet av auktoritet och därmed nödvändigheten att i vissa situationer använda våld. Om detta våld inte regleras utifrån en princip om rättvisa, som även gäller den tillsynes moraliskt tvivelaktige, har staten blivit vad Radbruch beskrev som en orättsstat — en stat som inte inkarnerar rättvisans idé utan har blivit en organisation för orättvisan. Detta leder, i sin tur, till vad jag och Tormod Johansen har beskrivit som lagens slut i vår senaste bok: The End of Law: Political Theology and the Crisis of Sovereignty som kan laddas ned gratis.

För Agamben blottlägger detta nationalstatens grund i terrorn och därmed att all politisk och juridisk makt, kopplad till territorialstaten, vilar på våldet och anarkin. Radbruch delar på många sätt Agambens analys. Men utifrån den tyske juristens tydning av världsläget efter 1945, som lade grunden för Förenta Nationerna och möjliggjorde avkolonialiseringen av Afrika och Asien, blottlägger vår världspolitiska situation snarare frånvaron av en världsstat. En världsstat vore förstås den territoriella nationalstatens överskridande och kan därmed tyckas utopisk. Men i dess frånvaro härskar den mäktigaste makten och därmed den stat som har flest massförstörelsevapen. Och Radbruch anade att bindande övernationella regelverk som kan garantera ordning och rättvisa även mellan nationer i slutänden implicerar behovet av en övernationell politisk struktur just för att garantera världsfreden.

I slutet av sin Rechtsphilosophie från 1932 frågade sig den tidigare justitieministern Radbruch om världen kommer att behärskas av "rätten eller anarkin". Han anade då, ett år före Hitlers maktövertagande, att anarkin, i betydelsen av det tygellösa våldet, skulle segra — just eftersom vår värld av nationalstater i slutänden lätt kan bli en värld av rövarband. Men likt såväl Augustinus som Agamben sökte Radbruch frön för en rättvis världsgemenskap, en politisk ordning bortom nationalstaterna. Och vad Agamben inte nämner i sin kortfattade text som alltså följer i översättning nedan är att Spanien har vägrat uppge sitt territorium för USAs bombflygplan och att flera europeiska ledare faktiskt har betonat att USAs och Israels handlingar bryter mot internationell rätt. Här finns en politisk motsättning som är värd att betona.

Få skulle gråta om Irans brutala diktatur faller, men om priset för det är att allt fler stater riskerar att inkarnera orättvisans idé och att världen alltmer närmar sig anarkin, finns det inget som säger att världen blir bättre vare sig i eller utanför Iran när bomberna slutat falla och städerna slutat brinna. Kanske är det därför Agamben har en poäng om att en ny politik bara kan börja bortom den moderna territorialstaten. I alla fall om man tolkar honom på följande sätt: en ny politik är inte möjlig så länge den inte har makten att villkora det alltmer tygellösa våldet — och således även det moderna kriget — som är djupt förenat med territorialstatens existens. Det är därför man bör ställa Augustinus fråga – "Vad är ett kungarike utan rättvisa om inte ett stort rövargäng? Och vad är ett rövargäng om inte ett kungarike i miniatyr?" – och söka en ny politik bortom de alltmer förlegade och maktlösa nationalstaterna. Det skulle kräva större, internationella, gemenskaper som relativiserar nuvarande gränsdragningar mellan kulturer, religioner och nationer. Inte mindre politiska formationer. De skulle vara svagare än nationalstaterna och enklare att kontrollera av de mäktiga.

Mårten Björk

Stat och terror, Giorgio Agamben

Vad är en stat som, utan hänsyn till all rätt, metodiskt mördar eller kidnappar statschefer som den på eget bevåg definierar som fiender? Det är likväl vad som sker, med de europeiska ländernas godkännande eller pinsamma tystnad. Det innebär att vi lever i en tid då staten har kastat av sig sina juridiska masker och nu handlar enligt sin sanna natur – som i grunden är terror. Det är dock troligt att denna situation är extrem i ordets egentliga mening, det vill säga att avläggandet av maskerna sammanfaller med statens undergång som form, utan vilken en ny politik inte kommer att vara möjlig.