Sommaren

Vi tillbringade i stort sett hela sommaren, från midsommar fram till mitten av augusti, i stugan vid stranden i skogen där älven möter havet. Åkerbär, smultron, blåbär och vildhallon överallt, och så tallar, manshög kvanne, insekter i mängder och av slag jag aldrig tidigare sett, och en motsvarande mångfald fågelarter. När solen sken badade vi, när det regnade eldade vi i bastun och badade likafullt. Om kvällarna dånade den nordliga solen in över oss och reflekterades i vattnet, det blev hett som mitt på dagen på vår strand och det glittrande vattnet lös upp skogen och vårt tillfälliga hem underifrån, nådde ända in till sovrummets tak och bjöd på ett skimrande skådespel när vi skulle sova.

Det var en skyddad oas i en i flera avseenden brinnande värld. Då och då slog någon på radion men jag avlägsnade mig alltidvid sådana tillfällen. Jag ville inte ha med världen att göra. Men vem kan fly världen? Den tränger sig obönhörligen på. Gästerna som kom och gick dagligen nämnde i förbifarten skogsbränder och extremväder. En dag när jag cyklat till affären för att handla föll blicken på lokaltidningens rubriker: Fortifikationsverket hade ansökt om att utöka flygbasen i närheten på grund av oroligheterna. När jag sövde min spädaste i famnen nere vid vattnet vaknade hon till av mullret från övande stridsflyg, tittade upp på mig ett ögonblick för att se om det var fara och färde, och somnade sedan om när hon såg att jag var lugn. Jag kommer aldrig att glömma de ögonblicken, de fångade så perfekt mänsklighetens skönhet och vansinne och den grundfråga det hela kokar ner till: vem är människan? 

Är människan det mjuka djur som föds skyddslös, och vars överlevnad och livsmening ligger i att ständigt söka den andre? Eller är människan det bepansrade djur vars hejdlösa uppfinningsrikedom ägnas åt att konstruera de tungt beväpnade monster som spränger ljudvallen över våra huvuden? Och svara nu inte ”både och” innan du har tänkt efter, även om det förstås är det svar som stämmer med sakernas nuvarande tillstånd. Låt oss inte reducera möjligheterna till det närvarande – låt mig avsluta tanketråden.

Visst vet jag att monstren är tänkta att skydda oss små och värnlösa i händelse av krig. Men jag vet också att de i beskyddandets namn kommer att lemlästa människokroppar och samhällen. Så frågan är än en gång, vilka är vi, vi som skjuter och skjuts?

Föräldraskapet har undervisat mig om en del av svaret på frågan om vem människan är: båda våra döttrar har som spädbarn vänt sina ansikten mot oss föräldrar i sömnen. Om jag flyttar på mig vänder den sovande strax på huvudet så att hennes ansikte är riktat mot mig. Allra helst så nära mig att den mjuka runda bebisnäsan nuddar vid den beniga vuxennäsan. Barnen söker oss naturligtvis medvetet när de är vakna, men det är alltså också så att de omedvetet, likt solrosor som söker solen, vänder sig mot kärleksbandet. Och på motsvarande vis finns alltid en del av mig som är vänd mot dem, vare sig jag vill eller inte, vare sig jag är aktivt uppmärksam eller inte. Den som sover med en bebis anpassar sin sömnrytm till barnets så att man inte blir väckt i djupsömnen. Så fullständigt genomsyrade är vi av varandra, mitt barn och jag. Det är inte inlärt eller avsiktligt, det bara blir så. Alltså: människan är det djur vars hela varelse kan klinga samman med en annan, ja, leva i sådana tillstånd av samklang.

Människan är också det djur som på alla upptänkliga vis förgör och förstör, inte minst för sig själv. Stridsplanen som dånar över våra huvuden är fascinerande exempel på människans skicklighet i de destruerande konsterna, de är verkligen mästerverk. När vinden ligger mot oss kan jag känna vibrationerna från de ohyggligt kraftfulla motorerna, planen rör sig på osannolika vis i luftrummet. Det syns lång väg att det där är svårt och dyrt att konstruera, svårt och dyrt att flyga. Så där mycket möda skulle man aldrig ägna, säg, konst, eller lekparker. Varför inte? Det är mycket frestande att svara att precis som människan är medfött tillvänd den andre är hon även medfött en förgörare. Det är så vi brukar säga. Människan är inte ond eller god, hon är både och. Så kan det säkert vara. Men är det inte också just den människosynen som figurerar som motiv för att uppfinna allehanda dödsmaskiner? Det är också därför, får vi lära oss, vi behöver en auktoritet med våldskapital, en stat. För att skydda oss mot oss själva, och mot de andra.

Jag vet inte vem människan är eller hurdan mänsklighetens natur är – eller om den typen av begreppslighet alls är träffande, säkert är min fråga fel ställd. Men där på den generösa stranden med ett barn i famnen och stridsflygen dånande över våra huvuden infinner den sig ändå. Där och då tycks det mig så enkelt att det vi alla är allra först – sårbara, tillvända, sammanflätade – alltid är en mänsklig möjlighet.Och att vi därmed skulle kunna upphöra att mörda varandra.

Ida Simonsson