Andra advent: De sista sönerna av sina folk

I Amazonas lever några av de sista människorna som inte nåtts av den så kallade civilisationens obönhörliga utspridning över klotet. Eller rättare sagt är det just där som civilisationens skördar några av sina sista offer. I ett slags gråzon, ett utsatt, ömsom skyddat ömsom övergivet läge mellan ett förindustriellt liv och gränsen till en expanderande skogsavverkning, gruvnäring och jordbruksindustri. Som ett skydd för dessa ursprungsfolks livsstil och liv har den brasilianska staten en egen myndighet som efter bästa förmåga vaktar gränserna till reservaten.

I sommar dog en man i 60-årsåldern, den enda kvarvarande medlemmen av sitt folk, ensam i ett reservat på 80 kvadratkilometer. Hans fränder mördades i massakrer under 1970- och 90-talen. Sedan dess levde han ensam. Eftersom ingen kontakt med majoritetssamhället upprättats, förutom med vapen och bulldozrar, vet vi inget om vad hans folk kallade sig, vilket språk de talade eller vad mannen hette. Han är känd för eftervärlden som "Hålmannen", på grund av de djupa och smala hål han lämnade efter sig på alla sina boplatser, en tradition som även hans mördade släktingar ägnade sig åt innan folkmordet.

En man, mitt i skogen, tvingad ut i en öken av ensamhet.

Vi kan spekulera: hans tillvaro som full av förfäder, hans grävande av djupa smala hål som en magisk ritual, hans frid eller fasa när han dog. Men allt är spekulation, spekulation av den dåliga sorten.

Allt vi vet är att en man blev helt ensam. Han levde vidare. Han försvarade sig mot nya inkräktare. Han bevakades och i viss mån skyddades av statens utsända. Han dog. Vad betyder ett sådant liv?

Vi kan inte veta vad det betydde för honom, men det kan betyda något för oss. Var han ett offer? Ett offer för människans girighet. En martyr, ett helgon?

En gång tänkte jag att en eremit är den som mest av alla är upptagen av det mänskliga samhället. Det är klart att den som går till öknen eller en bergstopp, en cell i ett kloster, för kontemplativ tillvaro, vänder sig till Gud, inte till människorna. Men i denna värld är ett sådant vändande oundvikligen en negation av den mänskliga samvaron som bekräftar dess absoluta primat framför det kontemplativa livet.

Återigen, vi kan och bör och nog inte spekulera om den ensamme mannens liv. Huruvida det var kontemplativt eller inte vet vi inget om.

“Ishi” 1912

Det finns fler exempel på de som blivit ensamma kvar, och om än de inte alltid levt själva utan mitt bland andra, så har deras ensamhet varit ofrånkomlig. Mannen som kallades Ishi, den siste av Yahufolket i Kalifornien, ensam kvar efter en massaker på hans folk, hette inte så. Ishi var bara ordet för man på Yanaspråket. Han kunde inte berätta sitt namn, i praktiken hade han inget namn, eftersom det skulle ha krävt någon som kunde presentera honom. Det fanns inte någon kvar av hans folk som kunde berätta vem han var.

En ensamhet utan val, en verklig eremittillvaro.

Både Hålmannen och Ishi valde bort att välja ett nytt folk, om än den ene accepterade de vänliga tjänstemännen som observerade honom i djungeln, och den andre mer eller mindre frivilligt tog tjänst som vaktmästare och observationsobjekt hos antropologerna på UC Berkeley.

Dessa de sista sönerna av sina folk.

För drygt tvåtusen år sedan föddes en annan man, som i sina predikningar hävdade att vi alla kan tillhöra ett annat rike. Han dog ensam, mitt bland människorna, övergiven på ett kors nedstucket i ett hål i marken. Denna människoson, som var son av Gud och Gud på samma gång enligt de som trodde på honom, blev också övergiven. Det finns inget vackert eller heroiskt i det sista offret.

Inte ens Gud själv på korset kunde genomlida utan att ropa ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är lidande och smärta. Men bortom det ofrånkomliga att denna värld är full av ondskap finns hoppet om en annan värld, där ingen längre offras, där ingen dör varken ensam eller tillsammans och där vi alla kan lära oss varandras namn.

Tormod Johansen