Första advent: Om att vänta

Att adventstiden är en väntans tid, en väntan på den som kommer, är väl känt. Detta år väntar jag i flera meningar. Utöver att vänta på julens firande av att ett barn föddes för ungefär tvåtusen år sedan så väntar jag också på mitt eget barns ankomst. Just den förlossningen är dock beräknad att ske i februari och inte december. Jag väntar också på att få något slags känsla för en meningsfull framtid överhuvudtaget.

Jag har hört och läst att undersökningar visar att deprimerade personer gör mer realistiska bedömningar än psykiskt friska, lyckliga människor. Jag vill egentligen inte veta om det är sant, så jag har inte kollat upp hur trovärdiga de eventuella studierna som ligger bakom det påståendet är. Bara den sorgliga omständigheten att dysterkvistarna skulle kunna rätt och alla andra är naiva golden retrievers skulle kunna göra en deprimerad. Som den golden retriever jag är blundar jag alltså (med en lite obekväm känsla i magen) för den risken.

Jag är alltså inte deprimerad, det är inte därför känslan av att framtiden skulle kunna vara något gott uteblir. Jag skulle i så fall inte vänta på den känslan, vilket jag faktiskt gör med viss förtröstan. Jag väntar på att känslan av tilltro till morgondagen ska komma, med en stilla förväntan som åtminstone avlägset påminner om det barn som redan vid första advent börjar se fram emot julafton. Det åtminstone i relativa termer trygga barn som inte behöver oroa sig för vad denna idealiserade högtid skulle kunna medföra – ett barn som är föremål för omsorg av någon typ av föräldrar, vars föräldrar är någorlunda snälla och förmögna att axla föräldrarollen, och som kan räkna med att dessa även har råd med såväl julmat som julklappar. Kort sagt, ett barn som vid jul endast står inför ett osäkerhetsmoment: frågan om vilka julklapparna blir. Den sortens tillitsfulla förväntan är det jag talar om inför min obefintliga tilltro till framtiden.

Att känna den sortens förväntan inför utsikten att troligen (men inte helt säkert) återfå något typ av framtidshopp, oklart bara av vilket slag, låter kanske paradoxalt. Jag sörjer över att så mycket i rasande takt oåterkalleligen går förlorat – ni vet, massutdöendet av arter och de klimatförändringar som redan är i rullning men vars konsekvenser vi bara börjat se vidden av. Jag fasar inför vanmakten hos de mödrar som håller sina svältande småbarn i armarna på bilder förmedlade till mig via nyhetssändningarna, och inför min egen oförmåga att hjälpa dem. Jag kan inte ens hjälpa grannfamiljen som Migrationsverket har beslutat att splittra – delar av familjen är utvisade, resten får stanna. De allra flesta av oss är mer eller mindre fullständigt vanmäktiga inför de dödens processer som rasar över vår jord och som drabbar oss på vitt skilda vis. Och med dessa dödens processer menar jag faktiskt inte vårt individuella döende, även om vi är vanmäktiga också inför det. Jag menar massutdöendet av arter och det sätt på vilket klimatförändringarnas konsekvenser redan nu orsakar enormt lidande, men också krigets vansinne och obarmhärtigheten människor på flykt undan allt detta möts av.

Jag längtar efter makt – makt att kunna stoppa krig, makt att kunna förbjuda koldioxidutsläpp, makt att omfördela resurser så att inte ett enda barn ska hungra eller dö i enkelt botade infektioner, makt att göra det ena och det andra.

När Jesus hade levt ett bra tag efter sin födsel den där gången för ungefär tvåtusen år sedan var han enligt bibelberättelserna 40 dagar i öknen (Matt 4:1-11; Luk 4:1-13; Mark 1:12-13). Han verkar åtminstone enligt Markusevangeliets version ha blivit vän med djuren och änglarna där, men han frestades också av djävulen. Vad frestades han med? Jo, med makt – makt att trotsa naturlagarna, makt att härska över alla världens riken. Vad gör han? Han vägrar makten. Maria, hans mor, kommer några år senare att bli en av alla oräkneliga vanmäktiga föräldrar genom historien som tvingas se sitt barn dö en ohygglig död, utfört av underhuggare som faktiskt skulle kunna vägra att döda, på befallning av någon makthavare som faktiskt har makten att låta bli att just befalla död. Pontius Pilatus tvår sina händer, berättar bibeln, men kom igen.

Den kristna berättelsen, som innehåller en rad olösliga paradoxer för vilken den hånats redan från start, menar alltså att universums skapare och alltings livgivare antingen inte vill eller inte kan utöva den sortens makt jag själv längtar efter. Berättelsen om frestelserna i öknen antyder att det är djävulen som har makten över alla världens riken, och erbjuder Guds son denna makt i utbyte mot tillbedjan. Berättelsen om döden på korset antyder allt och ingenting, beroende på hur man tolkar den. Men den enda fiende som Gud entydigt bemäktigar sig i berättelsen om korsdöden och uppståndelsen är döden själv.

Julen firas till minne av denne den korsfästes födelse, och den väntan advent handlar om är väntan på hans ankomst. Om jag trodde att det hjälpte skulle jag be Maria, som också väntade då en gång, att skydda och hjälpa vanmäktiga föräldrar och barn som står inför svält, våld och död. Jag skulle be hennes son att komma på himlens skyar och skydda det hotade livet som sådant. Anledningen att jag inte tror att det skulle hjälpa är inte att jag inte tror på andliga verkligheter. Det är istället att jag med ledning av berättelserna drar slutsatsen att Maria och Jesus, om de fanns och finns, var och är lika vanmäktiga inför ondskans härjningar som jag. Eller rättare sagt: det vi människor tror är makt är kanske inte det. Kanske är den verkliga makten av ett helt annat slag.

Det jag väntar på är förmågan att leva med vanmakten inför det pågående massdöendet – också vanmakten inför att mina barn kommer att leva och dö i detta döende – och ändå tro på livets enastående kraft. Jag väntar på det inte bara för min egen del, utan för oss gemensamt. Jag vet inte vad en sådan förmåga skulle innebära. Den är för mig ännu okänd. Precis som en värld där alla människor utan undantag säger nej till djävulens ökenfrestelser, en värld där ingen utövar det vi kallar makt, ligger bortom min föreställningsförmåga.

Ida Simonsson