Försoningens pris

Vi har rört oss vid kompromissens relation till fiendskapen och noterat hur den är ett kalkylerande av intressen syftande till ett tillfredsställande resultat i en intressekonflikt. Det innebär, intressant nog, att hämnden ligger nära kompromissens logik. Hämnd är ett sätt att återställa balans och ett sökande efter en form av ekvivalens, ett upprätthållande av jämvikt och jämlikhet inte helt olikt kompromissen. Låt oss dröja något vid detta för att analysera kompromissens logik. Begreppet kompromiss moderna mening är härledd från nationalstatens politiska vokabulär men kan spåras till den förmoderna världens kategorier såsom exempelvis grekiskans μέσος, mesos (mellan), som inte sällan syftade på människans existens eller kommers mellan världarna eller, än viktigare, καταλλαγή, katallage (försoning eller utbyte). 

Ordet försoning betyder emellertid inte kompromiss utan återvunnen enighet. καταλλαγή, katallage, kommer från verbet καταλλάσσω, katallasso, en juridisk och ekonomisk praxis som följaktligen kan översättas med att utbyta något. Det ekonomiska och juridiska utbyte som καταλλαγή innebär är ytterst ett jämlikt utbyte, ett slags 1:1-förhållande, inte helt olikt den moderna kompromissens logik som bygger på en idé om grundläggande ekvivalens. Men som i praktiken ofta innebär att en starkare part kan driva en svagare till förhandlingsbordet, eller som för den delen kan uttryckas i hämndens försök att återställa en ursprunglig rättvisa.

När den liberale ekonomen Ludwig von Mises använder termen katallaktik för att beskriva hur den fria marknaden etablerar priser och ekvivalenta värdeförhållanden använder han det grekiska ordet för utbyte och försoning i denna mening. Katallektiken bygger därmed på en idé om en gemensam grund som möjliggör utbyte och ytterst försoning genom marknaden som, så att säga, är instrumentet för att återställa den förlorade enigheten. Försoning, som följaktligen inte betyder kompromiss utan mer precist återvunnen enighet, förutsätter trots allt en ursprunglig men förlorad samhörighet som den försonande gesten söker att återställa. Detta visar sig också i att termen katallaktik kan översättas med uttrycket "att göra en fiende till en vän". 

Om försoningen ska vara lyckad måste den skära igenom det existerande samhällets konflikter och bringa de stridande samman i vad som närmast kan kallas en ursprunglig egendomsgemenskap och det är otvivelaktigt att det kan behövas kraft och makt för att detta ska ske. Avgörande är nämligen att verbet καταλλάσσω, katallasso, inte bara kan översättas med utbyta utan just försona eller mer precist: att få någon att byta åsikt, att få någons känslor att förändras, till den grad att en förlorad enighet återetablerad. Därmed finns det en asymmetri i försoningen då den inte bara kräver att någon som utsätts för en oförrätt överger ett hämndbegär utan än mer att någon med makt slutar kräva betalt. På detta sätt har försoningen en relation till det grekiska ordet för omvändelse, μετάνοια, metanoia, vilket innebär en förändring i perspektiv, en vridning ut ur det gamla, då katallaktiken har förmågan att göra en fiende till vän. 

Katallaktik är därför ytterst ett system som kan förvandla en fiende till en vän och för Mises är som sagt handeln det som kan möjliggöra en sådan radikal omvändelse. Genom den fria marknadens etablerande av rättvisa priser binds människor samman i endräkt och harmoni. Ekonomin är vad som är gemensamt för oss alla emedan vi tvingas ta hänsyn till våra intressen. Under perioder tycks detta stämma: frågor som migration och dylikt är sällan avgörande för politiken i perioder av ekonomisk trygghet exempelvis. Men i en tid när världshandeln och industrins globala löpande band återigen visar sin naturliga relation till kriget, krisen och katastrofen tycks Mises tanke alltmer verklighetsfrämmande. Vi har kanske inträtt i det ett flertal klassiska ekonomer, såsom inte minst John Stuart Mills och Adam Smith, beskrev som en kommande stagnation för den kapitalistiska marknaden om än med helt andra resultat än vad de tänkte. Det blir allt trängre för dem som konkurrerar om jobb i en hyperindustrialiserad värld och vreden bubblar hos dem som känner sig oförrättade av förlorade jobb och minskade inkomster.

I en sådan situation sliter ekonomins katallaktik lika mycket samhället itu som enar det genom handelns utbye, och det visar sig att kompromisserna som förenar klasserna i schackrandets gemensamma logik inte längre kan innebära försoning: en omvändning av fiender till vänner. Tvärtom, vad som blivit uppenbart sedan den ekonomiska krisen slog till 2008 är att ekonomin förvandlar vänner till fiender som ständigt tvingas till kompromisser och just därigenom förlorar möjligheten till den försonande praktik som återställer en ursprunglig, men förlorad, enhet.  

Det är nu uppenbart att Mises katallaktik enbart syftar till kompromisser mellan kontrakspartner med specifika intressen och därmed kan handeln aldrig innebära försoning. Den kan enbart innebära kompromisser och mer eller mindre ekvivalenta utbyten mellan intressen.  Viktigare är emellertid att kompromissen återetablerar de stridande intressena, såsom exempelvis konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare. Grupperna som hamnade i konflikt finns alltid kvar efter kompromissen slutits. Kompromissen genomsyras därför nästan alltid av känslan av att det borde vara på ett annat sätt. Försoningen kräver till skillnad att grupperna som hamnat i onåd omvandlas och i någon mån suddas ut då det visar sig att de binds samman av något som kan omöjliggöra dem som stridande parter tvungna att kämpa för sina intressen. En försonande konflikt mellan exempelvis arbetsgivare och arbetstagare kräver, idealt sett, att dessa grupper försvinner och återetableras som, vad ska vi kalla det, ja, vad om inte människor, eller kanske snarare medlemmar i en ny art? Det är således av självklara skäl som försoningen ofta uppfattas som en direkt förolämpning av det förnuft som, inte sällan helt riktigt, kräver betalt.

Men å andra sidan kan också försoningen och omvändelsen provoceras fram genom konflikter. Som vi har konstaterat tidigare reser exempelvis Greta Thunbergs kompromisslösa konflikter frågan om möjligheten av försoning på ett ypperligt sätt då hon kräver omvändelse. Hennes vägran uppvisar den grundläggande asymmetrin i den försonande gesten. Om den ska vara möjlig krävs det att en stor del av mänskligheten blir beredda på att förlora sig själva, det de är och det de har.  En sådan försonande konflikt kan tyckas omöjlig men vi vet att mänskligheten har lyckats skaka av sig många tidigare roller, subjektiviteter och identiteter. Och kanske står vi idag inför möjligheten av en typ av försonande konflikter som djupast sett syftar till att avskaffa det vi är? 

I en sådan världshistorisk situation blir det enkelt att hörsamma Mario Trontis uppmaning i Con le spalle al futuro att vi behöver en återteologisering av den politiska terminologin just för att kunna spalta av begreppet kompromiss från försoningens logik. Kompromissen söker nämligen enbart att upprätthålla existerande identiteter. Kompromissen är, vad vi med en sönderciterad tysk-judisk tänkare kan beskriva som, ett mytiskt våld som söker att, exempelvis, grunda en ekonomi, en stat eller en gemenskap för existerande identiteter. Försoningen verkar däremot, paradoxalt nog, mer destruktivt då den inte syftar till att återetablera det vi är, exempelvis stridande i en intressekonflikt. Istället försöker försoningen finna den ”egendomsgemenskap” som omöjliggör de stridande viljorna genom att göra dem till nya kreatur och det är nu vi kan börja förstå varför Tronti ville att vi skulle återteologisera sekulariserade begrepp såsom försoning.

När Paulus i Andra Korinthierbrevet lyfter ut begreppet försoning, καταλλαγή, ur den politisk-ekonomiska kontext som det tillhör gör han det till en eskatologisk term med ett specifikt politiskt budskap. Genom att beskriva Jesu korsdöd som världens καταλλαγή, katallage (försoning) med Gud blottlägger Paulus att försoningen inte innebär kompromiss med den fallna världen utan Adams död genom ett offer som innebär att det gamla går under. Blott genom Adams död uppstår en ny Adam försonad med världen. Vad som återställs är inte tidigare identiteter utan den enhet mellan stridande parter som vi inte kände till fanns där, vi blir nya kreatur, eskatologiska varelser förenade av band vi tidigare inte kunde erfara. 

Vi kan nu sluta oss till att försoning enbart är möjlig om det finns människor beredda att gå under. Försoning är ytterst en biologisk mutation av arten till den grad att människan, som Paulus skriver, inte längre "dömer . . . någon på människors vis" emedan hon blivit "en ny skapelse". På så sätt förlorar försoningen sin ekonomiska nytta och blir istället ren gåva. För, kan vi låta Paulus säga i brevet till församlingen i Korinth, i den gudomliga ekonomin existerar ingen fri marknad och ingen jämlik ekvivalens. Den gudomliga försoningen är ett återställande av den ursprungliga, paradisiska, ordningen genom att den fallna världen, där försoningen tenderar att bli kompromiss, utmanas via den växande beredskapen hos människor att ge utan att kräva tillbaka. Det var denna teologiska snarare än ekonomiska form av försoning som fick Paulus att skriva till sina bröder och systrar i Korinth: 

Därför bedömer jag inte längre någon på människors vis. Och om jag också har uppfattat Kristus på det sättet, så gör jag det inte nu längre.  Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.  Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.  Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Att försonas med Gud är att lämna kompromissens logik bakom sig, då enbart den som följer Paulus teologisering av det ekonomiska begreppet ekvivalent utbyte till en ojämlik omvandling, kan förstå vad det innebär att sluta döma på människors vis. Paulus nytolkning av det ekonomiska begreppet försoning, καταλλαγή, till något som närmast kan kallas nåd förvandlar praxisen utbyte till förmågan att ge bort det man har till den grad att man blir en varelse som inte kräver att någon betalar tillbaka. Detta är, om vi följer Paulus, det enda sättet att bli försonad med Gud. Begreppet Gud innebär följaktligen i denna epistel makten att leva bortom alla mänskliga, alltför mänskliga, ekonomiska intressen och därmed makten att försonas med vad vi egentligen är: nya skapelser. 

Idag kan vi se denna ursprungliga, men förlorade, endräkt i det krav på att föra människan ut ur den fallna civilisationens industriella förstörelse av världen som dagens barn och ungdomar riktar mot vuxenvärlden. Därigenom erbjuds försoning, en återvunnen enighet, för en en art som separerat sig själv genom klasser, kön och kulturer. Kategorier som enligt Paulus förlorar sin mening i den nya skapelsen. En återteologisering av begreppet katallaktik skulle innebära en omvandling ekonomin till något som gör fiender till vänner genom att den binder oss samman i den värld som vi håller på att förlora men som en gång tillhörde oss alla. På detta sätt visar sig försoningen vara en form av egendomsgemenskap, eller kanske än mer specifikt en gemenskap där ingen av oss äger oss själva och där vi blir alltmer oförmögna att kalkylera våra intressen och ovilliga att ingå de kompromissande avtal som vi idag tror är nödvändiga för att vi ska kunna vara fria.

Phúteuma