Twitterskymning

They’re making the last film
They say it’s the best
And we all helped make it
It’s called the death of the West

– Death in June

För ett tag sedan började jag följa den franske författaren Renaud Camus på Twitter. Jag är egentligen inte så intresserad av hans författarskap i allmänhet, faktum är att jag nog inte ens känt till det om det inte var för den persona han utvecklat under 10-talet. Camus, född 1946 (och så vitt jag förstår inte släkt med sin mer illustre kollega och namne), kan stoltsera med en bländande uppsättning examina och har publicerat en mängd böcker. En av dem, Tricks från 1978, fick ett förord av ingen mindre än Roland Barthes.

Även om Camus gjorde sig ett namn som ”gayförfattare” (en titel han senare tydligen försökt distansera sig från) har han på senare år blivit känd för något helt annat. Med den amerikanska tidskriften The Nations ord har han gått ”från gayikon till vit makt-ideolog”. Idag är Camus förmodligen mest känd för att ha lanserat teorin om le grand remplacement – idén om ett pågående ”folkutbyte”, där européer gradvis ersätts av andra icke-européer genom invandring och sviktande demografi. Västerlandet, menar Camus, är hotat på grund av en ”utbyteselit” som styr Europa mot ett ”folkmord genom ersättning”, parad med en ”fördumningsindustri” och ”utbildning i glömska” .

Tanken är i sig inte särskilt originell och tangerar idéer uttryckta av figurer som till exempel Thilo Sarrazin, Bat Ye’or  och Michel Houellebecq (i det senare fallet förvisso i romanform och med en svårtolkad spekulativ udd som undertecknad nog tycker borde reta Camus – mer om det kanske en annan gång), eller för den delen äldre nazistiska och antisemitiska konspirationsteorier. Men Camus version tycks ha fått stor spridning inom den så kallade identitära rörelsen och dess sätt att tala om ”utbytet” i termer av folkmord och ”kolonisation” har också funnit genklang hos högerextrema terrorister. Det kanske mest kända exemplet är terrordådet i Christchurch 2019, där gärningsmannen döpte sitt manifest till The Great Replacement.

Camus har tagit avstånd från terrorism, men fortsätter att tala om samhällsutvecklingen i termer av en pågående koloniseringsprocess och använder sig av en terminologi hämtad från den franska motståndsrörelsen i sin beskrivning av hur denna utveckling bör bemötas. Det kanske mest iögonenfallande med Camus retorik är att han inte tvekar att vända sig till den dekoloniala idétraditionen och med gillande refererar till Frantz Fanon som en förebild för att förstå den franska belägenheten av idag. Camus har också tidigare uttryckt sitt stöd för gröna politiska kandidater, även om han gått vidare till att stödja Rassemblement national, för att sedan slå fast att presidentvalet 2017 var sista chansen till en politisk lösning.

Det inte uttalade alternativet till politik är förstås högst oklart, eller i linje med den militanta retoriken alldeles uppenbart. Men en sak Camus uppskattar och helt klart ser som en viktig strategi är att twittra. Faktum är att han ser sig som en så pass viktig twittrare att han förra året sammanställde en volym med sina samlade tweets 2013-2017, vars existens jag nyligen blev varse genom att Camus själv twittrade ut en länk till den på franska Amazon. Personligen vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till ett sådant projekt. Kanske kan man, som en av recensenterna på Amazon uttrycker det, se det här som ett verk i den stora franska traditionen av aforistik. Om så är fallet återstår kanske bara att säga sic transit gloria mundi: den franska aforistikens utbyte mot twittrande, i realtid, alla tillsammans ner i avgrunden. Med sådana försvarare är det oklart om Europa behöver ockupanter, förrädare och andra fiender. En sak är säker: fördumningsindustrin har ingen lågkonjunktur.

En tulpa