Vid Allhelgona (III)

Det andra livet

När vi begravde vår son hamnade han som av en händelse ett stenkast från min morfars far. Han hette Henning Johansson och var oäkting. Det sägs i bygden att man visste vem hans pappa var, men det var inget som förmedlades till den uppväxande generationen. Min morfar nämnde aldrig sin farfars namn. Därtill var gemenskapens makt för stor.

Henning var född 1874 och hade en mamma som hette Anna Sofia. Fader okänd. När jag för några år sen utan resultat skrollade mig genom husförhörslängder och dopböcker på jakt efter min okände förfader, upptäckte jag att Henning lämnades hos sina morföräldrar som sexåring. Anna Sofia hade träffat en ny man och ville starta ett nytt liv i grannsocknen - något som uppenbarligen uteslöt oäktingen. Jag ser en sexåring stående på sin morfars ladugårdsbacke och ser sin mors vagn försvinna bortom krönet. Inte gråtande, bara tom och undrande.

På den anspråkslösa gravstenen finns ytterligare ett namn inristat. Anna Johansson, född Abrahamsson, dotter till grannbyns räntare, som vid sin död hade tiotusentals kronor att driva in i skulder. Förenades Anna och Henning- oäktingen och räntarens dotter - av ett gemensamt utanförskap, en delad erfarenhet av att inte passa in, att vara föraktad? Kanske var det Annas arv som fick Henning att investera i den smalspåriga järnväg som runt 1930 skulle byggas ut och renoveras. Den förväntan som antagligen präglade den nyblivne aktieägaren måste utbytts i djupaste besvikelse när storkapitalet i form av Husqvarna AB i sista stund drog tillbaka finansieringen. Bilismens tidevarv stod för dörren. Järnvägen föll ur bruk, förföll och idag finns bara bankarna kvar, på vissa ställen skönjbara under vissnat gräs och skog. Om Henning fick tillbaka pengarna för sitt blygsamma aktieinnehav förtäljer inte historien.

Det har alltid funnits något i Hennings livsöde som jag har svårt att värja mig mot, något som ropar över generationerna trots att han dog femton år innan jag föddes. Som att det sorgliga i utsattheten vidrör en träffyta, gemensam för det mänskliga livet som sådant. Som att utsattheten sätter oss i beröring med både levande och döda. Som att själva misslyckandet blottlägger sprickorna i de polerade sociala gemenskapernas herravälde och därmed visar vägen mot en djupare gemenskap som skapar band förmögna att överbrygga döden. Och en fråga föds: är misslyckandet (i världens ögon) idag enda möjligheten att slutligen välkomnas in i de heliga skara?

När Walter Ljungqvist kommenterade budskapet i sin roman Ossian från 1958 menade han att den handlar om att just misslyckas. Ossians nedkomst utanför äktenskapet, faderns misshandel, de ständiga försöken att bli accepterad av gemenskapen, den slutliga resignationen och övertygelsen om att Helgonskaran utgörs av de utkastade - allt i ett försök att tematisera det faktum att den ordning som vi tillsammans har skapat bär kains och lögnens signum. Enligt Ossian finns ingen sanning i lögnen, ingen befrielse bland de lyckade.

Jag tänder inget ljus för Henning och Anna i år heller. Jag sörjer dem trots allt inte, jag träffade dem aldrig i detta livet. Helgonen kräver ingen tribut. Men när jag vårdat de viloplatser vars åsyn fortfarande smärtar tar jag vägen runt deras grav, skänker en tanke som liknar en bön och erfar den närvaro som inte låter sig medieras av denna världs skenbarhet.

Peter Carlsson