Dags att växa upp?

Det är svårt att undgå insikten om att det inte står rätt till med det reellt existerande demokratiska statsskicket. Eller kanske rentav att den parlamentariska demokratin som styrelseform är riktigt illa ute. Daterandet av problemens uppkomst och utbredning varierar, från 2016 (populismen) till 2008 (finanskrisen), 2001 (kriget mot terrorismen/islamistisk terror) och 1979 (nyliberalismens segertåg), 1973 (Oljekrisen och slutet för Bretton Woods) och 1968 (den nya vänsterns liberala hegemoni) och så vidare.

Olika årtal symboliserar olika diagnoser på krisens djupare orsaker, men det är slående att samtliga diagnoser ställs med anspråk på behovet av att fixa demokratin. Vi är idag alla demokrater, åtminstone i uttalad anda, vilket är en betydande och markant skillnad mot vad som var fallet då den nyinstiftade parlamentariska demokratin led sina första nederlag i mellankrigstidens Europa. Ändå ställs idag frågan om demokratin är redo för att möta de hot som framtiden representerar, i termer av AI, robotisering, medial utveckling, finansmarknader och ekonomisk kris, för att inte tala om den stundande klimatkollapsen.

Framtiden har förvisso alltid betraktats som hotfull, men det hör trots allt till modernitetens särart att den brännande hotfullheten tempererats med det världsliga hoppets svalka. När Framsteget utmanade Domedagen som överordnad idé om det kommande hände något med det politiska livet, som blev möjligt att tänka mot en annan, öppnare horisont. Frågan är vad det säger om vår tid att hoppets svalka tycks dunsta bort med social acceleration och stigande temperaturer. Vad betyder det i så fall för den parlamentariska demokratin som modern politisk form? Har demokratin någon framtid och vad skulle ett demokratins slut egentligen innebära?

Får man ens på allvar ställa den frågan och kan man i så fall räkna med seriöst sinnade svar? En som börjat göra det är cambridgehistorikern David Runciman. I förra årets How Democracy Ends och en serie föreläsningar (publicerade som podcasts, se nedan) har han behandlat temat på ett sätt som han i dagarna följt upp i en artikel med särskilt fokus på klimatfrågan. Självfallet kan en sådan artikel numer inte se förbi Sveriges kanske största internationella politiska profil sedan Olof Palme, Greta Thunberg. Runcimans artikel är mycket läsvärd och lyfter liksom hans tidigare inlägg i ämnet många viktiga frågor, även om slutklämmens ord om potentialen i en utvidgad lokal demokrati kan tyckas vag, svag och utgöra ett steg tillbaka från den insikt som förmedlas redan i artikeltiteln. Det finns något väldigt chockerande och mycket drabbande i Runcimans framställning och det är insikten om en förlamande intressekonflikt mellan generationer i världens mogna demokratier.

Den här frågeställningen berör något Runciman varit inne på tidigare i sin diskussion om demokratins framtid, se bland annat ett avsnitt av podden Talking Politics från 6/12 2018 (där han radikalt föreslår ett sänkande av rösträttsåldern till sex år för att jämna ut oddsen för ungas inflytande). Vi talar ofta om den utmaning som en åldrande befolkning utgör i samhällsekonomiska termer, som om det hela vore en fråga om vårdsektorn, pensionsåldern och ett eventuellt behov av arbetskraftsinvandring. Mer sällan hör vi om de problem som en åldrande befolkning utgör i termer av långsiktiga politiska projekt och förberedelse inför framtiden. Men vi kan se det svart på vitt: dagens unga oroar sig i mycket stor utsträckning för en klimatproblematik som äldre i stor utsträckning ignorerar eller rentav förnekar. Och i termer av såväl deltagande som inflytande och demografi utgör de senare ett block som väldigt effektivt står i vägen för de unga.

Det här är ett världshistoriskt unikt fenomen och på det sättet är vi på helt okänd mark, i dubbel bemärkelse. Aldrig tidigare har mänskligheten stått inför den typ av globalt totalt hot som klimatkrisen utgör och aldrig tidigare har demokratisk beslutskraft över samhället så ensidigt legat hos en åldrande grupp. Av tradition har demokratins generationsproblem uppfattats som bestående i utmaningen att integrera den obetänksamma ungdomen. De unga är lättledda och impulsiva, medan äldre medborgare föreställts ha tillägnat sig den långsiktighet som kommer med åldern. Att på ett ansvarsfullt sätt kunna delta i den demokratiska processen kräver mognad och erfarenhet, att helt enkelt växa upp. På ett liknande sätt har man talat om demokratier som varande mer eller mindre mogna, delvis beroende av sin ålder. Ju äldre, desto mer etablerad och fast i sina former. Nu visar det sig att just denna fasthet, om den binds till den kortsiktiga intressegemenskapen hos en grupp med ett krympande framtidsperspektiv, utgör ett hot mot både långsiktig politisk stabilitet (som den var avsedd att garantera) och artens överlevnad.

Det här är visserligen bara ett av flera uttryck för en grundläggande kris för själva idén om demokratisk representation, men den är iögonenfallande och tydliggörande och borde föranleda seriösa diskussioner om den parlamentariska demokratins förutsättningar, syften och begränsningar. Vi är, kort sagt, i stort behov av konstitutionell fantasi och av en kritisk konfrontation med de politiska former under vilka vi lever. Det räcker inte att vara övertygade demokrater om vi inte har en konkret idé om hur demokratiska former ska kunna ge oss en hanterlig, levbar framtid eller ens en framtid för de demokratiska formerna själva.

I How Democracy Ends beskriver Runciman det som att demokratin för tillfället genomgår en medelålderskris. Skämtsamt liknar han valet av Donald Trump till USA:s president vid demokratins version av att skaffa motorcykel. Det är förvisso inte lika farligt för en medelålders man som för en 17-åring, oftast mest bara pinsamt. Liknelsen kan dock, i det aktuella fallet med demokratin och klimatfrågan, utvecklas till något mer sedelärande. Vår reaktion på den medelålders mannens inköp av en motorcykel är ofta en förhoppning om att han ska kvickna till, axla sitt ansvar och skaffa sig lite värdighet. Kanske borde det budskapet också riktas till den inte så klädsamt åldrande demokratin: väx upp! 

En tulpa