Om andarna skiljs åt, må de vara skilda

För ett par veckor sedan höjde vi på bloggen ett varningens finger för den tendens till politiserad kulturkristendom som vi ser spåren av i vår samtid. I bloggpostens avslutning frågade vi oss om inte tiden istället kallade på en hållning som likt Karl Barth på 1930-talet ropade Nej! till alla typer av dagtingande med evangeliets radikalitet.

Som ett eko från andra sidan Atlanten rullade den förträffliga katolska tidskriften Commonweal häromdagen ut ett upprop från gräddan av den amerikanska teologin, betitlat ”Against the New Nationalism.” I artikeln går en bred allians av teologer till attack mot den nationalistiska kantring som man menar präglar den amerikanska konservatismen. Med referens till den tyska mellankrigstidens förödande försök att förena nationalism och evangelium går man med befriande radikalitet till angrepp mot alla tendenser till dylika allianser. Genom sju förkastelsedomar avfärdar teologerna nationalismen som överordnad princip och förklarar den som oförenlig med evangeliet. En särskilt skarpsynt passage förtjänar att citeras (min översättning):

“Vi förkastar nationalistens böjelse att förtvivla över oförmågan att monopolisera makten och dominera över andra. När kristna förändras från att inneha majoritets- till minoritetsstatus ska de inte förvrida vittnesbördet för att behålla makten. Kyrkan förblir kyrka även som politisk minoritet, även när den är oförmögen att influera regeringen eller när den möter förföljelse.”

Att döma av citatet förintar teologerna varje försök att harmoniera nationalism med kristendom. Desto märkligare då att texten är tryfferad med passager som snarast måste betraktas som förbehåll. Genom att rikta kritiken mot ordkombinationer som ”den nya nationalismen”, ”Trumps nya nationalism”, ”illiberal nationalism” och ”etnonationalism” öppnar avsändarna för en annan, mindre exkluderande, nationalism. Riktigt märkligt, för att inte säga obegripligt, blir det emellertid i den passage där författarna bryter nationalismen mot patriotismen: ”Nationalism är inte detsamma som patriotism” slår uppropet fast och definierar patriotismen ”som kärleken till lagen oavsett ledare och parti.” Problemet är att man varken lyckas förklara hur de båda begreppen förhåller sig till varandra eller om något av dem skulle vara mer tolererbart än det andra.

Dessa glidningar och tvetydigheter ger intryck av redaktionella kompromisser där viljan att bilda breda allianser innebär sammanfogandet av åsikter som sinsemellan verkar inkompatibla – allt för att blidka alla inblandande. Teologernas radikala utfästelser till trots: vad som först verkade vara ett nej till nationalismen som ideologi, framstår allt mer som ett nja.

Ytterligare ett intressant faktum är att de teologer som uppropsförfattarna lyfter fram som problematiska från 1930-talet var de som stod den nationalsocialistiska regimen nära. Problemet är att den text som fungerar som förlaga – Karl Barths Nein! (1934) – inte var riktad mot de nazistiska teologerna utan mot den schweiziske teologen Emil Brunner. Brunner var konservativ, motståndare till nationalsocialismen och förespråkare för en mer moderat nationalism som med kristendomens hjälp ville verka för stabilitet och andlig upprustning i sitt hemland. Genom att spela ner detta faktum och istället länka samman de kristna trumpisterna med de tyskkristna skiftar uppropsmakarna kritikens fokus och den mer öppna nationalism som utgjorde den amerikanska konservatismen ”tidigare konsensus” släpps in bakvägen.

Vad lär vi oss av detta? Kanske att alla breda allianser kommer med det pris som kallas ”kompromiss” – just det ord som Barth i sin skrift avskydde. ”I kyrkan är vi upptagna med Sanningen”, menade Barth och påpekade att samförståndet aldrig får lyftas upp som överordnad princip. Vi har inte råd att dagtinga med övertygelsen, därtill är tiden allt för allvarlig. Eller för att citera Barth själv: ”om andarna skiljs åt, må de vara skilda.”

Ossian