Historiens nu bortom kriget — Tillfällighetsskrivande

I Sven Lindqvists Nu dog du (1999) skriver författaren utifrån sin barndoms upplevelser av krigshot, gengas och radioapparater att:

Det just pågåendes självklarhet är i varje givet ögonblick nästan omöjlig att genomskåda. Det kräver en enastående ansträngning att inse att tusen andra ”nu” en gång varit lika självklara och att ytterligare tusen ”nu”, som aldrig funnits, skulle kunna vara det.

Ännu svårare är det att inse att det ”nu” vi idag råkar uppleva är lika tillfälligt och övergående som 1939 års ”nu” en gång var.

När jag mellan varven av rastlöst skrollande bland uppdateringar från ett krig som just börjat läser dessa rader slås av jag av deras sanning. Men samtidigt får jag känslan av att de kanske inte längre gäller. När jag växte upp, ungefär ett halvsekel efter Lindqvist, fanns i mitt liv en ständigt naggande känsla av att historien redan var slut. Det var innan jag hörde talas om Fukuyamas sedermera ökända och utskrattade tes. Det handlade inte heller för mig om en optimistisk övertygelse om att den rätta sidan vunnit i den ideologiska kampen.

I den tidiga barndomen handlade det om att allt spännande hade skett förr, och nu för tiden hände ingenting av betydelse. Men desto äldre jag blev desto mer växte känslan av att tiden stod still. Förr hände det massa saker, historien var full av händelser, viktiga saker avgjordes. Mitt liv som barn bland vuxna bestod av att höra berättelser, brottstycken av dramatiska skeenden. Retligt nog verkade mycket av det verkligen spännande ha skett ganska nyss, bara strax innan jag själv blev till. Barnsliga känslor av att ha missat tåget.

Men sen blev jag tonåring och millennieskiftet kom. En upptrissad stämning följd av ett antiklimax. Ett nyår passerade, allt var som vanligt. Känslan av historiens tomgång förstärktes. Året därpå kom ändå historien tillbaka med chockerande kraft. Tvillingtornen föll och allt var närvarande, verkligt och samtidigt ”overkligt” och medierat genom tidningarna, teveskärmen och internetmediet.

Det är absurt att påstå att inget hänt under de tjugo år som förflutit sedan dess. Det jag försöker skriva här har inget med vad som faktiskt skett att göra. Kriget mot terrorismen, finanskrisen, pandemin. Historien går obönhörligen vidare, men vad är det som sker? Är detta nu en del av historiens viktiga skeenden?

Lindqvist har såklart rätt – nuet är det självklara. Alla förgångna, potentiella och framtida ögonblick är något annat, de är virtuella, föreställda och ogreppbara. Men kanske är vi precis på väg in i en tid där historien återigen blir påtaglig. Tragiskt nog är det en av krigets sanningar. Det skapar en känsla av att verkligheten är här, att historien pågår, att nu händer det. Det är som om rullande stridsvagnar, fallande bomber och inte minst hundratusentals flyktingar som flyr genom Europa gör att historien inte bara upprepas utan återvänder till våra liv. Tysklands vändning från återhållet försvar till kraftigt ökad militärbudget. Ett nytt kallt krig. Avgörande politiska vägval som vi tvekar inför, andra där majoriteten och ledarskiktet plötsligt är rörande överens.

Men skulle vi kunna skapa historia och en känsla av att historien fortskrider utan blodsspillan eller febrig nyhetskonsumtion medierad av klickalgoritmerna? Vad kan få oss att inse att historien aldrig står still? Vad annat än ett nytt krig i våra grannländer, en pandemi som får världen att stänga ner, en finanskris som offrar de som inget har för att rädda de som äger allt.

Det just pågåendes självklarhet innebär ibland att allt verkar hända nu. Men oftast är självklarheten känslan av att inget egentligen sker. Allt är ytfenomen och brus som inte påverkar något fundamentalt. Detta trots att, återigen, historien aldrig stannar upp. Den sker lika mycket de dagar som nyhetsflödet inte genererar röda rubriker 24 timmar om dygnet.

Historien består inte enbart av stora händelser. Jag längtar efter omvälvande händelser som inte är krig, som inte är katastrofer, samtidigt som jag också vill tro på en historia som inte kräver just Händelser. Kan vi bli historiemedvetna, få känslan av att historien sker, utan att låta oss hänföras av det mest uppseendeväckande?

När jag skriver dessa rader har invasionen av Ukraina pågått i knappt två veckor. Om bara ett kort tag kommer rubrikerna ha svalnat, intresset förflyttats. Om inte våra värsta farhågor om en än större konflikt inträffar så kommer detta krig falla in i bakgrunden av nyhetsrapporteringen. Men historien upphör inte för det. Detta är vår verkliga uppgift. Vi måste inse att historien sker även utan den febriga rapporteringen från ett krigs första veckor. Men än viktigare – vi måste skapa vår historia utan att invänta krig, kriser och katastrofer. Nuets bedövande självklarhet kan då få ge plats åt historiens öppenhet.

Tormod Otter Johansen