Utanför själens geografi – en kritik av drömmen

Denna text publicerades första gången i tidskriften Subaltern nr 2014:1 I drömmars rov.

Drömmen är det tillstånd då sömnen lånar berättelsens och bildens form. Dagsrester blir inte bara suggestiva eller rentav surrealistiska symboler och gestalter i drömmens värld, utan själva ögonrörelserna under REM-sömnen medför sinnesintryck som hjärnan formar till ett slags mörkrets spekulationer. Den sovande lindas in i en tät väv av historier, förhoppningar eller undertryckta begär, som kan leva kvar i den vakna världen som en känsla av att verkligheten är satt på undantag. Sömnen börjar således skänkas en mening som spiller över i det vakna, såsom att livet i den verkliga verkligheten – den dag som tillhör de vakna kropparna – tolkas utifrån det innehåll som enligt Sigmund Freud döljer sig bakom drömmarnas yta, och som han i ett av sina mästerverk, Drömtydning, identifierar med önskningars uppfyllelse och driftstillfredsställelse: ”Drömmen liknar inte det disharmoniska ljudet från ett musikinstrument som träffas av en stöt genom yttre åverkan i stället för av en musiker. Den är inte meningslös och den förutsätter inte att en del av vår föreställningsvärld sover medan annan del är vaken. Den är ett fullt förståeligt psykiskt fenomen, nämligen en önskeuppfyllelse.” 

Drömmens begriplighet och meningsfullhet, dess förmåga att på ett vetenskapligt sätt undersökas som alla andra psykiska fenomen, ligger för Freud i drömmens funktion för själslivets och medvetandets ekonomi, nämligen att den inte är något annat än Wünscherfüllung, önskeuppfyllelse. Drömmen står utifrån detta betraktelsesätt omedelbart i relation till jagets subjektivitet, ofta förvisso den subjektivitet som Freud av olika anledningar menar är undertryckt eller rentav förtryckt, men ändock en subjektivitet – och en vilja – som är kedjad till jaget och närmare bestämt sprungen ur jagets vilja och önskningar. Drömmen är så att säga i Freuds universum alltid småborgerlig eftersom den inte produceras i mötet med en utsida – såsom ”ett musikinstrument som träffas av en stöt genom yttre åverkan” – utan kommer ur önskningens oförmåga att framställas som ett manifest budskap. Om det småborgerliga i drömmen är denna censurmekanism som skiljer drömmens manifesta innehåll från dess latenta dito, finner vi drömmens borgerlighet i att drömmen är önskningens arbete för sin egen uppfyllelse. 

Drömmens borgerlighet visar sig således i att drömmen kan beskrivas som själslivets egna och strikt ändamålsenliga arbete för önskeuppfyllelse och drifttillfredställelse. Drömmen arbetar utifrån detta synsätt alltid för sin ägare, önskningen, och verkar som en nattens fabrik där REM-sömnens sinnesintryck och våra dagsrester subsumeras under önskningens imperativ att tillfredsställas. Detta kan tyckas tillspetsat men talande nog jämför Freud önskningen med en kapitalist och dagsresten eller dagstanken med en företagare i Drömtydning när han vill exemplifiera varför önskningen och inte själva dagsresten är drömmens sanning: ”För att uttrycka det i kraft av en liknelse: det kan mycket väl tänkas att en dagstanke spelar rollen av en företagare för drömmen; men företagaren, som har idén och känner driften att omsätta den i handling, kan ändå ingenting uträtta utan kapital, han behöver en kapitalist som bestrider kostnaderna, och denna kapitalist som anskaffar det psykiska kapitalet för drömmen är alltid och obestridligt, vad än dagstanken må vara, en önskan ur det omedvetna.” Drömmens småborgerlighet är kamouflerandet av denna arbetande dialektik, alltså det förhållande som subsumerar dagen i den fabrik drömmen omvandlas till under Freuds epok. Drömmen implicerar därför alltid frånkännandet av det historiska snarare än antropologiska faktum som gör att drömmen blir önskningens proletär och att verkligheten blir alltmer drömlik, liksom konfigurerad av den ekonomi som kommersialiserar all driftstillfredsställelse och som får önskningens jag att bli utgångspunkten för all subjektivitet. 

Drömmen beskrivs av Freud som en arbetsprocess där önskeuppfyllelsen transformeras genom olika bilder och berättelser som lägger sig som lager över önskningen. Men via analyser av drömmens manifesta innehåll hoppas Freud framställa det latenta innehållet, önskningen, bortom de dimridåer av förskjutningar som separerar ”dröminnehåll” från ”drömtankar”. Detta innebär att psykoanalytikern, snarare än den drömmande själv, blir den med kunskap och expertis att tolka drömmen. Den antika världens orakel och drömtydare, som kyrkofäder likt Tertullianus bekämpade genom att demokratisera drömtydningen och hävda att alla är kapabla att tolka sina egna drömmar, får sin moderna efterklang i den kår som gör drömtydningen avhängig den kliniska blicken. Om önskningen är drömmens kapitalist är det bara för att psykologen är dess månglare. Blott ett kliniskt medvetande kan med hjälp av det omedvetnas påstådda lagar hjälpa den drömmande att befria sin dröm från den meningslöshet och yttre, snarare än inre, verklighet som drömmen aldrig kan drömma enligt Freud. Detta eftersom drömmen alltid drömmer önskningen som sin innersta hemlighet och meningsfullhet. 

Trött såsom ett jag bara kan vara trött på sig självt och på vad det vill, framställer drömmen en form av önskningens inkognito. Önskningen bebor oss sålunda både som en främmande och som någon som gör oss till. På detta sätt blir drömmen en karta över själens geografi i Freuds händer, men kartan har svarta fläckar för den kan omöjligen beskriva de väldiga landområden som binder själen till yttervärlden som människan är inbäddad i som någonting annat, eller åtminstone mer, än en begärande eller önskande. Det som står på spel i Drömtydning är därför den antropologiska frågan om vilken sorts djur människan är och vad som bebor våra önskningar – kan vi önska oss bort från oss själva, kan vi önska oss en subjektivitet som överskrider det egna? Är vi ett djur som kan lämna oss själva? 

Följer vi den karta över själen som den freudianska drömtydningen ritar leder drömmen således inåt, inte utåt. Detta är i sig inte ett problem. Människan har trots allt en inre värld som Freud om någon kan hjälpa oss att förstå. Inte minst har Freud undersökt hur vårt psyke är inbegripet i en värld av förhållanden, såsom familjens relationer eller barndomens tid. Men trots denna granskning av psykets utsida tar drömmen aldrig ett steg utanför önskningen. Drömmen förhåller sig till själen som det enda rike den känner till. Den visar förvisso underjordiska makter, och uppdagar hela det utsträckta omedvetna som ligger såsom en dåligt bärande markgrund under jaget, men det är likväl mark som håller jaget med alla de hemliga önskningar som gör jaget till just mitt jag uppe. Blottläggandet av drömmens individuerande betydelse är storheten och sanningen med Drömtydning, men Freuds oförmåga att förstå drömmen såsom någonting mer än önskning gör honom till en omedveten apologet för den ordning som totaliserar jagets ekonomi. Våra gömda eller censurerade önskningar som kommer fram i drömmen kan förvisso fungera som en regelrätt kritik av det vakna livets livsvillkor, men kritiken lämnar inte jagets önskeuppfyllelse eftersom den aldrig sätter önskningen i egenskap av jagets önskning i kris. Den utsida som Freud uppdagar med sin princip om önskningen – önskningen vill ju realisera något som inte är – har därför ingen autonomi. Den finns bara till genom vår vilja och våra föreställningar. Det yttre förmedlas alltid av det inre. 

Om Freud har rätt i sin teori leder följaktligen drömmen alltid önskningen tillbaka till det monadologiska hölje, som tryggt avstängd ifrån yttervärldens påtvingande meningslöshet drömmer sin egen önskeuppfyllelse. Det är analysen av denna jagets inkrökthet som tillfaller psykologen eller läkaren i vår värld, precis som drömmen tillföll orakel och drömtydare under den förkristna antiken. Till skillnad från Tertullianus insisterande på att vem som helst kan tolka drömmen antingen utifrån den nattens extas som kan få en baby, eller en hund, att le av lycka, och som därmed är en kroppslig men också meningslös reaktion, eller utifrån den profetiska och eskatologiska kraft som drömmen kan ingjuta i oss, såsom en princip för hur vi bör leva våra liv snarare än hur våra önskningar bör uppfyllas, förflyttas drömmen med den teori som presenteras i Drömtydning bort ifrån sanningen och verkligheten till meningen och önskningen. Men utifrån Tertullianus utläggning av drömmens ekonomi i De anima kan vi mot Freud beskriva drömmen som den meningslösa effekten av en kroppens extas, en produkt av en nödvändig vila. Natten bjuder oss in i en verklöshet som inte har annan mening än att den fyller vår kropp med ett slags gudomlig arbetslöshet som alla arbetande och verkande är givna som en frid bortom varje förstånd. Drömmen blir i detta tillstånd en frigörande eller rentav sabbatiansk underhållning som bara har mening som glädje och rekreation, eller som oro och frustration. Det avgörande i det senare fallet blir därför att utsätta drömmen för en form av avförtrollning, vilket religionsvetaren Guy Stroumsa i Barbarian Philosophy påpekat var utmärkande för den tidiga kristna drömtydningen, alltså att betvivla den mening som kan tillskrivas drömmen men som i själva verket inte finns där. Under sömnen, och när vi drömmer, erfar vi den meningslöshet som inte tillintetgör men väl överskrider meningen och som visar den verklighet som även natten tillhör. En viktig konsekvens av denna form av avförtrollande drömtydning är därför att utsätta drömmen för en destruktiv kritik. Drömmen görs tom på berättelser för att vi ska kunna nå dess eventuella sanning bortom meningen. Drömmen måste så att säga utifrån detta perspektiv lämna mytens område och närma sig uppenbarelsens domän. Gör den det kan drömmen ha en mening som inbegriper mer än både vilan och önskningen, då uppenbarar den sitt förhållande till den verklighetsprincip som Tertullianus kallar Gud. Att tolka drömmen utifrån denna princip innebär att man undersöker drömmen som en profetisk kategori. Det vill säga som sanndröm, som ett varsel om något kommande eller varning om något som kan ske. Detta innebär att drömmen utifrån Tertullianus perspektiv har en relationell och predikativ karaktär som överskrider önskningen, eller åtminstone binder önskningen till krafter som ligger utanför vårt jags driftstillfredställelse, vilken enligt kyrkofadern kan ha demonisk såväl som gudomlig karaktär. Drömmen kan varna, ingjuta hopp eller ställa oss inför skeenden som vi måste bestrida eller för den delen förverkliga utifrån andra kategorier än vårt jags jag vill, jag önskar. 

Detta betyder inte att Freud har fel i sitt försök att beskriva önskningen som en nyckel för att förstå drömmen, men det innebär att vi kan öppna drömmen för det som faller utanför önskningen. Kanske var Freud också medveten om detta. Bara i valet av titel till sin bok, Traumdeutung, skriver Freud in sig i den uråldriga tradition av drömtydning, och närstående ”vetenskaper” som stjärntydning och liknande, som gör drömmen till en del av människans verklighet. Freud nämner också uppskattande den antike drömtydaren Artemidoros som i sitt verk Oneirocritica visar hur vi kan skilja drömmar som rör det egna jagets ekonomi, alltså den form av drömmar som Freud intresserar sig för, från sanndrömmar, med andra ord drömmar som överskrider nuets och jagets flyktiga verklighet och sätter oss i relation till hela den totalitet av förhållanden som tiden utgörs av. 

Tertullianus profetiska drömteori skiljer sig på många sätt ifrån Artemidoros, men bägge försvarar sanndrömmen utifrån drömmens relation till tiden och bägge har en predikativ drömteori som kan korrigera Freuds introspektiva form av drömtydning. Utifrån Artemidoros typologi måste vi separera predikativa drömmar, oneiroi, från drömmar vilka endast beskriver det nuvarande, såsom just våra nuvarande önskningar, enhypnia. De senare är produkter av rädsla och begär medan den förra typen av drömmar innebär prediktiva skeenden som vi förs in i som temporala varelser, som kreatur bestämda av en kommande tid vilken allegoriskt kan anas i drömmarna. Dessa sanndrömmar är profetiska eller åtminstone futurala till sin karaktär enligt Artemidoros men inte nödvändigt gudomliga. Vad de gör är att de öppnar oss för kommande mål och händelser som bara kan tolkas utifrån vem som drömmer dem. I Oneirocritica uppställer därför Artemidoros en katalog av drömmar som förklaras utifrån social ställning, kön och liknande. Gemensamt är att drömmarna ställer oss inför vår relation till den stundande tidens sanning. De säger vad som ska ske i betydelsen att de hjälper oss att agera. Drömmarnas funktion är att öppna oss för något kommande och därmed vidga gränserna för det verkliga. Om vi drömmer om det vi älskar kan det vara vår plikt att fullfölja denna kärlekens princip oavsett om jaget och dess ingrodda vanor och önskningar håller oss tillbaka och stänger den förvandling som vi måste genomgå för att bli den andra, den nya, som kan bebo denna kommande, så att säga sista, boning. Önskningen är därför inte det primära utan verkligheten, tvånget att våga sig in i något nytt. Drömmen kan därför lika mycket verka likt en hämmande kraft och vara något som får oss att önska det vi saknar resurser att förverkliga, som utgöra en profetisk ingivelse av vad vi måste göra även om detta ställer oss i konflikt med de önskningar och principer som drömmen kräver av oss att vi ska förändra. Men misslyckandet att leva drömmen kan också lova en kommande förändring. Drömmen kan visa att framtiden inte är stängd och att verkligheten är långt större än både sömnen och det vakna. Allt som finns får lika lite plats bland våra drömmar eller önskningar som hos det som utgör vår dag.  

Drömmen behöver bli sanndröm för att den ska ha någon som helst mening, men om drömmen inte levs ut i det verkliga livet kan den åtminstone verka som ett minne om något som i framtiden kan upprepas eller förverkligas och kanske är också detta olevda liv i någon mån långt verkligare än vad som faktiskt tycks ha skett. En stor del av våra liv utgörs trots allt av det aldrig skedda, och drömmen kan på det sättet levas som ett löfte om att tiden inte för evigt tömt ut det som skett i det förgångna. Allt som aldrig blev kan räddas och vi kan drömma denna räddning av det aldrig förverkligade som en vaken dröm, som en dröm i det verkliga livet. Drömmen i egenskap av oneiroi snarare än enhypnia utsätter oss därför för en väldig kritik, tidens och förgänglighetens kritik. En kritik som bryter med den själslivets ekonomi som Freud beskriver i Drömtydning och som kan få oss att vidga gränserna för det verkliga. 

Mårten Björk