Ideologins sublima objekt
/Förord till Ideologins sublima objekt av Slavoj Žižek
Enligt egen uppgift drömde Slavoj Žižek som ung om att bli filmregissör. Kanske förklarar detta något av hans filosofiska stil. Det är inte bara så att hans böcker och föreläsningar innehåller en påtaglig mängd referenser till och diskussioner av filmer, nej, det handlar också om själva framställningsformen som sådan. Ibland kan man närmast få känslan av att Žižek snarare iscensätter ett sätt att tänka än konstruerar ett traditionellt argument. Förmodligen har denna stil varit till nackdel för Žižeks mottagande inom akademin, men i gengäld har hans sätt att närma sig tänkandet skapat en stor publik utanför de traditionella utbildningsinstitutionernas väggar. Hans energiska showmanship både engagerar och utmanar, men finns det någon verklig intellektuell substans bakom utspelen?
Ett oslagbart sätt att närma sig ett svar på den frågan erbjuds av denna volym, nu åter tillgänglig i svensk språkdräkt. Ideologins sublima objekt var Žižeks väg in i den internationella teoridiskussionen. I Ideologins sublima objekt finner vi också de huvudsakliga teoretiska koordinaterna för hans fortsatta arbete, de ansatser som därefter omsatts i en serie analyser under de efterföljande tre decennierna. Vare sig det handlar om politik, musik, film, sociologi eller filosofi så kan de centrala begreppen, tankegångarna och referenspunkterna identifieras redan här. Žižek själv har senare uttryckt tvivel inför vissa av sina ställningstaganden i boken, samtidigt som han försvarat dess grundläggande insikter. (1) Trots att verket nu har 30 år på nacken bär det fortfarande på stor potential för ett utforskande av samtiden.
Slavoj Žižek föddes 1949 i Slovenien, då en delrepublik i socialistiska Jugoslavien. Efter att inledningsvis som ung filosof ha inriktat sig på tysk idealism kom han att intressera sig för den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. För att få möjlighet att fördjupa sig i dennes tänkande tog han sig på 1980-talet till Paris, där han också skrev en avhandling om Hegel. Žižek gick under tiden i vad som verkar ha varit en tämligen improduktiv analys hos Lacans lärjunge och svärson Jacques-Alain Miller. Idag är Žižek känd som en sorts heterodox marxist, vilket knappast kan förvåna läsare av Ideologins sublima objekt, även om det rör sig om en marxism färgad av Hegel, Lacan och den franske strukturalistiske marxisten Louis Althusser.
I introduktionen till Ideologins sublima objekt beskriver Žižek de idémässiga koordinaterna för sitt ideologikritiska program. 1980-talet hade utmärkts av en debatt om poststrukturalismen, moderniteten och det så kallade postmoderna tillståndet, där två dominerande intellektuella poler formerades kring filosoferna Jürgen Habermas och Michel Foucault. Positionerna i den här debatten är än idag närmast förbluffande bekanta och berör frågor om förnuft, upplysningens arv, vetenskapliga fakta, relativism och så vidare.
Žižeks inledning beskriver hans syn på sammanhangen effektivt och tydligt och behöver knappast utvecklas vidare här. Det är dock intressant att notera hur han på ett typiskt sätt utgår från en etablerad motsättning, bara för att underkänna den, peka på den förenande felaktiga premissen och istället upprätta en annan riktigare motsättning, som i grunden förändrar frågeställningen. Manövern blir tydlig i introduktionens förkastande av motsättningen mellan poststrukturalism och upplysningsrationalism genom ett radikalt omformulerande av det rationalistiska projektet i lacanianska termer. Vägen dit går genom en omläsning av Hegel, måltavlan för så mycket kritik från flera av poststrukturalismens förgrundsfigurer. (2)
Samtidigt understryks behovet av ideologibegreppet, vilket poststrukturalismen förkastat som vidhäftat med subjektsmetafysik och enkelspårig rationalism, utifrån en idé om att ideologi skulle beteckna någonting i stil med ett ”falskt medvetande”. Den hegeliansk-lacanianska ideologikritiken kommer dock visa sig erbjuda ett helt annat grepp om problematiken. Žižek avser därmed inte bara att ställa sig vid sidan av i samtiden dominerande filosofiska skolbildningar, utan omformulera själva grunden för kontroversen mellan dem.
Men som de flesta läsare förmodligen noterar markerar publikationsåret 1989 också en vidare politisk kontext. Boken är årsbarn med Francis Fukuyamas ökända prognos om liberalismens triumf över socialismen i en sorts ”historiens slut”. (3) Žižek kan sägas indirekt instämma med Fukuyama i dennes ökända iakttagelse om ett förskjutet ideologiskt universum, där liberalismen trängt undan alla tänkbara alternativ. Till skillnad från Fukuyama och hans gelikar ser dock Žižek inte detta som ett slut för ideologin och kamp om ideologisk mening. Tvärtom: liberalismens totala utsuddande av alla tänkbara alternativ grundfäster en ordning där ideologin kanske står starkare än någonsin förr.
Med hjälp av den tyske filosofen Peter Sloterdijks begrepp om ett ”cyniskt förnuft” beskriver Žižek en ideologisk ordning vars formel kan förstås som ”de vet mycket väl vad de gör, men ändå gör de det”. I den postkommunistiska cyniska eran (som i ärlighetens namn börjat befästas långt innan 1989) är vi alla överens om att det bakom varje universellt anspråk döljer sig egenintresse, att sanningen alltid är relativ och att moral är en fråga om synvinkel. Denna utbredda cyniska relativism underminerar traditionell ideologikritik – insikten om en diskrepans mellan universellt giltiga anspråk och de partikulära intressen som döljer sig bakom dem är så att säga redan erkänd i den cyniska ordningen. Men, påpekar Žižek, ideologi är ytterst inte en fråga om ”vetande”, utan om ”görande”. Den cyniska distansen tjänar till att förblinda oss inför det faktum att vi fortsätter ”göra” den rådande ideologin i vår praktik och alltså inte är så fria från den ideologiska fantasin som vi gärna vill göra gällande.
Nickningen gentemot Fukuyama och idén om det cyniska förnuftet kan hjälpa till att förklara hur Ideologins sublima objekt på ett så självklart sätt kan lokaliseras till de idé- och världshistoriska skeendena kring 1989 samtidigt som boken kan fortsätta bidra med kritiska perspektiv så här 30 år senare. Vad Žižek här erbjuder är helt enkelt formen för en ideologikritik högst giltig i en tid av fake news, klimatlarm och liberal systemkris.
Termen fake news lanserades i samband med Donald Trumps upphöjning till president i USA. Tillsammans med uttrycket ”alternativa fakta” kom det för ett tag utgöra refräng i Trumps interaktioner med den kritiska liberala pressen och dess granskning av hans påståenden. Snabbt fick dock termerna en vidare betydelseram, som beskrivning av de lögner, halvlögner, propagandanummer och konspirationsteorier som alltid grasserat i den nya globala offentligheten på internet, men som plötsligt antog en allt större och avgörande betydelse i den traditionella delade medieoffentligheten. När etablerade nyhetsmedier formerade sig för att möta utmaningen från alternativa nyhetskällor kom de ofta att göra detta genom ett åberopande av en uttalat objektiv faktakontroll. Med journalistisk professionalism skulle diverse lögner, myter och vitt spridda missuppfattningar avslöjas genom gediget skärskådande och utvärdering av fakta.
Det säger kanske sig självt att de ideologiska förutsättningarna för den typen av verksamhet inte direkt visat sig vara gynnsamma. ”Alternativa fakta” har alltid varit ett effektivt retoriskt vapen och på sätt och vis utgör de en oöverstiglig ideologisk skillnad mellan inkommensurabla positioner. En faktagranskning kan helt enkelt inte avgöra om en liberal eller en socialist har rätt i exempelvis frågan om en anställning ger en skälig lön eller bygger på exploatering (helt enkelt därför att man förstår hela begreppet om exploatering på radikalt olika sätt). Genom att framställa sig själva som objektiva granskare har journalisterna också kommit att, i det cyniska förnuftets ljus, framstå som förespråkare för någon sorts partsintressen. I botten finns misstaget att tro att fakta i sig själva berättar om objektiva förhållanden.
Ett numera med rätta berömt citat från ett kommentarsfält på nätet sätter fingret exakt på den ideologiska problematiken – ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”. (4) Ursprungligen handlar det om en kommentar fälld efter att en person upplysts om att den nyhet han blivit illa berörd av, att en svensk flickas nationalistiska övertygelse lett till att hon bestraffats i skolan, är osann, alltså fake news. Det är naturligtvis lätt att skratta åt ett så uppenbart fall av ideologiskt motiverat självbedrägeri. Formuleringen visar dock tämligen effektivt på den generella strukturen hos ideologiska föreställningar. Till och med de fakta som tycks tala mot den ideologiska övertygelsen kan förvandlas till argument för den. Fakta i enskildhet kan alltså med lätthet integreras i den redan etablerade övertygelsens ideologiska föreställningsvärld.
Vi måste helt enkelt utgå från det faktum att fantasin, i linje med Lacan och Žižek, inte kan förstås som en verklighetens motsatspunkt, utan måste förstås som dess nödvändiga stöd. Ideologin är ingen verklighetsflykt eller illusion, utan tvärtom förutsättningen för att den sociala verkligheten ska fungera. Det här ska dock inte förstås som uttryck för total relativism. Žižek understryker att det alltid finns vad han beskriver som ”en fast kärna, en bestående rest” som inte kan underkastas den ideologiska föreställningens illusioner. Vägen fram till denna rest går dock – i kontrast till medias upplysande ”faktakollar” – via den ideologiska ”drömmen”, genom konfrontationen med ”det reala hos det begär som manifesterar sig i denna dröm”.
Ett av Žižeks slående exempel är den fascistiska antisemitismen och dess förhållande till judefiguren. För fascismen står juden för allt det som skapar samhällelig disharmoni, från ekonomisk exploatering till sexualbrottslighet. Figuren blir en yta på vilken störande fenomen kan projiceras och genom vilken övergripande och svåra samhällsproblem kan förses med en typ av falsk konkretion. ”Juden” utgör på det viset det fascistiska samhällets gräns, det objekt som omöjliggör dess fullständiga harmoniska slutning och försoning. Även om en faktakoll skulle visa att judar ägnat sig åt både exploatering och brottslighet skulle, som Žižek påpekar, den antisemitiska ideologins fantasier om harmonisk enhet fortfarande vara patologisk (och, kan vi tillägga, etablerandet av faktakollar på området tjänar förmodligen främst syftet att legitimera föreställningen om existensen av ett särskilt ”judiskt” problem).
Det samma gäller naturligtvis den ideologiska representationen av ”invandraren” som en särskilt brottsbenägen kategori i den rasistiska fantasin. Vad som är avgörande är inte huruvida ”invandrare” begår brott eller ej, utan vad deras specifika brottslighet fyller för funktion i den rasistiska ideologins fantasivärld. Något snarlikt kan dessutom sägas om kategorin i sig själv: en ”invandrare” är per definition alltid något yttre och främmande och därmed också något förytterligt – ett ideologiskt objekt för fantasier om och symptom på samhällets oförmåga till slutning i absolut homogenitet (vilket bekräftas av att människor inte slutar förstås som ”invandrare” ens i tredje eller rentav fjärde generation).
En likartad ideologisk problematik återfinns i frågan om så kallade klimatförnekare, det vill säga personer som misstror och ifrågasätter aspekter av den brett vetenskapligt etablerade idén om en pågående global uppvärmning orsakad av mänsklig aktivitet. Det råder förstås inga tvivel om att mäktiga intressen stöttat sådana röster och på olika sätt motarbetat initiativ för verkningsfulla åtgärder mot utsläpp och liknande. Samtidigt kan man fråga sig vad som skulle bli bättre med en bredare övertygelse om en pågående, av mänsklig aktivitet pådriven förändring av klimatet. Det kanske inte är ”fakta” det handlar om, utan om förutsättningarna för aktion och agentskap utifrån de fakta vi redan har och de övertygelser som vi redan besitter.
Problemet är helt enkelt inte (bara) att mäktiga intressen och ett antal personer sprider någon sorts ”klimatskepsis”, utan snarare att så många som redan är övertygade om problemets magnitud förblir klimatskeptiker i sitt praktiska handlande. Det här är, i linje med Žižeks ideologikritik i stort, inte ett argument för ett individualiserat ansvar. Snarare handlar det om att konfrontera förutsättningarna för den vidspridda politiska apati och brist på kollektivt agentskap som hemsöker samtiden (i linje med Fukuyamas tes om alla alternativs utslocknande) – och vilken roll föreställningen om att faktaupplysning och medvetandehöjning skulle kunna spela i relation till detta problem.
Ta en så enkel sak som den ideologiskt laddade diskussionen kring huruvida klimatproblematiken ska hanteras med optimism eller pessimism. Frågeställningen döljer helt de politiska antaganden som vardera positionen bygger på och tar för givet att det finns ett allomslutande vi med gemensamma syften och intressen, som dock störs av några högljudda förnekare (eller för den delen 100 klart identifier- och urskiljbara företag). Upptagenheten av och den ideologiska fantasin om objektiva fakta tjänar till att dölja frånvaron av betydelsebärande och mobiliserande politiska skiljelinjer i klimatfrågan. Inte blir det bättre av att klimatförnekarna har sina egna alternativa fakta och är redo att fylla ut varje tillgängligt kommentarsutrymme med dem.
Tron på fakta blir så det cyniska subjektets sista hopp om en icke-ideologisk verklighet, fri från politisk kamp mellan olika intressen. I ett samhällsklimat där klimatförnekare och rasistiska ideologer till fullo tillgodogjort sig den traditionella upplysningsidén om medvetandehöjning genom käll- och maktkritik och förvandlat den till vapen i kampen mot emancipatoriska strävanden kan förlitandet på etablerade idéer om subjektivitet, rationalitet och frigörande upplysning leda till grava missförstånd av läget, ja rentav ett krattande av manegen för de krafter man säger sig vilja bekämpa. I Žižeks ideologiteori hittar vi verktyg för en analys av denna belägenhet och kanske också, i förlängningen, vägar till andra förhållningssätt gentemot den.
Hjalmar Falk
1 Slavoj Žižek, ”Foreword to the Second Edition: Enjoyment Within the Limits of Reason Alone”, i For They Know Not What They Do. Enjoyment as a Political Factor 2nd Ed, London: Verso, 2008, s. xii, xviii.
2 Hegels inflytande på fransk filosofi under 1900-talet var enormt, med början i mellankrigstiden. Den poststrukturalistiska generationens uppgörelse med Hegel kan bara förstås i ljuset av arvet från inflytelserika hegelläsare och -utläggare som Alexandre Kojève och Jean Hyppolite (den senare en av hegelhataren Gilles Deleuzes handledare). Det är intressant att notera att Žižeks läsning av Hegel tycks helt opåverkad av denna franska tradition.
3 Francis Fukuyama, ”The End of History?”, The National Interest, nr. 16, 1989.13
4 Refererat i titeln till Jack Werner, ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”: om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik, Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2018. En žižeksk invändning mot Werners analys vore dock att ”källkritik” förvisso är bra, men att ideologikritik är bättre.
