Året som gått och de kommande världsåldrarna

Det år då corona-viruset med kuslig effektivitet spred sig over jordens djupblå rund lyste aftonstjärnan särskilt starkt. Vår allra närmaste planetära granne, Venus, hade dragit sig närmre oss en tid. Det är frestande att tänka sig att hon kände av vår oro, att hon genom sin spegeleffekt ville sprida solens ljus över oss även kvällstid. Utifall att, utifall att vi vore mörkrädda. Men som var och en känner till är de himmelska väsendena inte som vi. De är undantagna människosläktets passioner, vår ångest och längtan (möjligen kunde man tänka sig att de ser ner på oss med välvilja, men det är lika troligt att de helt enkelt inte märker oss – dessa liksom andra ting står bortom den hittills ansamlade kunskapen om himlakropparna). De står närmre det Ena och genomsyrade av skapelsens ordning har de bara att fridfullt följa sina banor. Och detta år löpte de två grannplaneternas banor alltså närmre varandra än på länge. 

Celestial Phenomenon Over Nuremberg, April 14th, 1561

Därmed inte sagt att Venus klart lysande reflex inte lättade på tyngden över bröstet för en och annan arm människovarelse på jorden. Våra kvällar lyste hon åtminstone upp, i skymningstid strålade hon in genom köksfönstret, svävandes högt ovanför miljonprogramshuset på andra sidan den lilla parken i vilken vi lekte om dagarna. En oändlig radda med likadana massiva gråa hus och mellan vart och ett antingen en parkeringsplats eller en lekpark. Vi älskade bådadera. Hursomhelst, aftonstjärnan gjorde verkligen skäl för sitt namn, hennes ljus var så överraskande starkt, och varje kväll infann sig med hennes ankomst utanför vårt köksfönster därmed en diffus overklighetskänsla. Ni som lade märke till henne i de turbulenta tiderna, visst minns ni? Himlakropparna upplevs ju som så beständiga, så allmängiltiga; när det sätt på vilket de framträder för oss förändras så radikalt svajar oundvikligen världen till inför ens blick. 

Nu råkade det vara så att hela världen redan stormade, så kanske var det inte så många som lade märke till det där lilla svajandet föranlett av vår närmaste planetära granne. Och utvecklingen skulle gå rasande snabbt. De tillfälliga vännerna arbetade frenetiskt för att avtäcka de verkliga krafter som satt de olika delarna av det komplexa skeendet i rullning, på det medicinska, det politiska och det metafysiska planet, för att få fatt i någon gnutta information som kunde användas för att hjälpa människorna – man undersökte allt från ideologins objekt till negativa priser, från demokratibegreppet till undantagstillstånd, ja till och med verkligheten själv och vår möjlighet att tänka det varande – det rådde kort sagt ingen brist på vare sig uppslag eller arbetsvilja. Men ingenting säkert gick att säga, trots den samlade spekulativa kraften hos de tillfälliga.

Den planetära katastrof som kallas för civilisation, eller historia, eller kort och gott det vi känner som mänsklighet, stod inför sin förvandling och försoning. Ni minns kanske, att i årtusenden hade man utan att blinka offrat oräkneliga människoliv för den ena eller den andra befängdheten? Jo, så var det, det är lätt att glömma det otäcka, man vill inte gärna tänka på det. Men så var det. Men sedan kom alltså SARS-CoV-2. Ett lömskt influensavirus vars effektivitet i smittspridningshänseende framför allt bestod i att många av de smittade fick obefintliga eller lindriga symptom. Och alltså gick runt och smittade andra. Och vissa blev mycket sjuka. En del så sjuka att de miste livet. Av dessa var en övervägande andel äldre män. 

Av någon anledning var tanken på att äldre män skulle dö i stor skala outhärdlig för människosläktet. Jag skriver 'av någon anledning', inte för att det i sig är märkligt att så mycket död ingjöt fasa i oss, utan för att människosläktet trots allt hade uthärdad det outhärdliga under årtusenden. Som sagt, så länge historieskrivningen existerat har den mer eller mindre kallhjärtat registrerat historiens offer. Under 2019 dog i genomsnitt cirka 14000 barn under fem år världen över – varje dag. 2019 dog över fem miljoner barn innan de fyllde fem år. Företrädesvis fattiga barn, av behandlingsbara orsaker. Men av en eller annan anledning fanns inte resurserna för att de facto behandla dessa barn.

2019 var sådana omständigheter alltså något som inte krävde några extraordinära åtgärder; 2020 var det nya coronavirusets härjningar outhärdliga – och resurserna fanns där för att göra allt för att hejda dem. I ljuset av detta blir det än mer befängt att tänka sig att Venus skulle hyst medlidande med oss först 2020, och sökt sig närmare oss då av den anledningen. Nej, om hennes hjärta kunde dras med i vårt lidande, då hade hon redan lidit outsägligt i årtusenden. 

Nåväl, en historiskt unik mobilisering tog fart 2020, för att hejda SARS-CoV-2 från att sprida sig vidare genom den veritabla virusinfrastruktur mänskligheten kommit att bli. Hårda restriktioner infördes i region efter region, tills slutligen halva jordens mänskliga befolkning sattes i någon form av utegångsförbud, allt för att minska smittspridningen. Siffrorna är av en sådan art att det förlorar sin mening att försöka förstå vad de står för, ungefär som antalet stjärnor i galaxen. Varken det ena eller det andra talet äger någon mening för den enskilda människan.

Restriktionerna hårdnade, och allt mer av det mänskliga livet skars bort från det nödvändiga produktiva och reproduktiva. Vi reducerades till ensamma individer eller kärnfamiljsmedlemmar, producenter och konsumenter, helst skulle allt ske inom hemmets fyra väggar. Plötsligt var det mest sociala och solidariska man kunde göra att hålla sig på sin kant, inte komma nära någon annan. Jag minns hur vi stal oss till middagar med närmsta vännerna nästan som i hemlighet. I vårt lilla hörn av världen var det ännu inte ett lagbrott att träffas, men rekommendationerna mot dylika aktiviteter var mycket starka. Jag minns samtalen i denna surrealistiska tid, hur vi trevande satte ord på den obehagliga känslan av att det allra mest mänskliga, att komma samman, hade belagts med skam och skuld, medan vi trots det förväntades åka till våra arbetsplatser om nödvändigt. Och nödvändigt var det, för många av oss. 

Orden sviker mig: när människor är rädda för varandra, och när människor betraktar sig som en fara för andra, också för sina nära; det tillståndet, kära vänner, är närmast obeskrivbart.

Att sätta världens befolkning under dylik psykologisk press, tillsammans med en sådan social ordnings ekonomiska konsekvenser, det är att skapa en krutdurk: en veritabel häxkittel av rädsla, frustration, vrede. Det pandemiska året 2020 var nära att bli tröskeln till total kollaps av vad vi kallar civilisation i god mening. Vi tycktes stå inför två lika fruktansvärda alternativ: antingen ett inträde i den nakna biopolitikens pseudofascistiska era, med ett mänskligt liv renons på all mänsklighet utöver den rena artbestämningen, eller i kaotiska och fragmenterande sammandrabbningar. 

Istället lärde vi oss under de påföljande decennierna, tillsammans, att dö; och därigenom föddes vi på nytt. Vi lärde oss att tyda himlakropparnas vidunderliga språk, och att tolka den mänskliga tillvaron, så att säga, i aftonstjärnans obevekliga men hoppfulla ljus. Dödens ofrånkomlighet transformerades i vår föreställningsvärld, från den stora fasan till den stora vännen, och när vi trätt genom den porten – metaforiskt talat – fann vi att historiens kvarnar inte tvunget skall mala på samma fruktansvärda vis för all tid. Det stora undantagstillståndet hade trots allt lärt oss att det nakna livet blott och bart inte är mycket mer än en ekonomisk enhet, och att det som ger livet liv snarare är det sammanhang i vilket överlevandet som sådant ger vika för den kärlekens urkraft som öronbedövande forsar fram när människorna torkar varandras tårar trots smittorisken. Vi lärde oss det, och vi såg till att miljontals småbarn fick en chans att bli tillräckligt gamla för att dö av covid19 istället för av en enkelt botad infektion.

Detta ödesdigra år, 2020, sökte de tillfälliga gång på gång finna de rätta nycklarna och orden: de skrev, som sagt, om ordningarna, om de döda och de döende, om att begrava och att minnas. Dessa trevande försök kunde givetvis inte avtäcka de verkliga krafter som stod på spel. Men vem kan klandra deras tillkortakommanden? Trots allt hade vi ännu inte lärt oss att lyssna till stjärnornas brinnande sånger, och tyda planeternas reflexiva vektorer. 

Rosa