Springsteen och Desolation Row

Att Bruce Springsteens nyutkomna ”Streets of Minneapolis” är en blinkning till inte bara en utan två moderna musikaliska klassiker verkar ha undgått alla. Den uppenbara kopplingen till ”Streets of Philadelphia” å sidan: vad verkar ha ingått de flesta är att låten i allt från ackordföljd, melodi och struktur påminner starkt om Bob Dylans ”Desolation Row” från albumet Highway 61 Revisited (1965). Denna intertextuella referens öppnar en helt ny politisk-teologisk tolkning av skeendena i Minneapolis där den tunna slöja som skiljde trumpismen från fascismen slutligen rycktes undan. Desolation Row är nämligen en drygt elva minuter lång apokalyps, en ändlös uppräkning av bisarra händelser, en dans macabre av celebriteter, litterära karaktärer och sagofigurer som enligt Wikipedia antyder ”entropy and urban chaos”. Med associationer till kulturella förlagor som Hieronymus Bosch ”Lustarnas trädgård” framträder en bild av ett laglöst tillstånd, en existens bortom alla identiteter och mänskliga bestämningar, bortom nationella och internationella regelverk. 

Springsteens val att anspela på denna beskrivning av ett perverterat Eden i sin bearbetning av händelserna i Minneapolis är spännande, inte minst eftersom det är de som menar sig stå för lagens inskärpande (Springsteens ”enforce the law”) som är de verkliga kaosmakterna. Deras lag är doxa, den skenbara ordning som raderar ut ”rättvisa” och ”nåd” som förföljer ”främlingen mitt ibland oss”. Det är det falska anspråket på att återetablera Eden, att ”rycka till sig himmelriket med våld” som Springsteen verkar vända sig emot. Det är de som gör anspråk på ordning och reda som trampar på den mycket djupare universella lag som efterkrigstidens koalitioner försökte fånga i termer av mänskliga rättigheter och som mannen från Nasaret beskrev i saligprisningarna i termer av rättfärdighet, ödmjukhet och barmhärtighet. 

Peter Karlsson