Manuel Castells: "Världen håller på att förgöra sig själv”

Neo Rauch, Propaganda (2018)

Nedan följer en översättning av en intervju med sociologen Manuel Castells från El Pais, 20 december 2025. Castells är en av vår tids mest inflytelserika sociologer, internationellt känd för sin analys av informationssamhället och nätverkens makt, men idag kanske samtidigt något bortglömd. Vi översätter följande samtal då det handlar om hur informationssamhället förändrats efter den globala ekonomiska krisen, och särskilt om de protestvågor som växte fram runt 2011 – med den spanska 15-maj-rörelsen som ett viktigt exempel. (Utan framtid: Protester i den globala krisens spår är en bok från 2013 som behandlar dessa rörelser på ett utförligt sätt). Castells analyserar hur dessa rörelser uppstod ur ett sammanbrott för de politiska institutionerna och en känsla av att kapitalismen fastnat i en långvarig stagnation, där teknisk utveckling inte längre väcker socialt eller politiskt hopp.

I intervjun beskriver Castells hur världen har fastnat i en självdestruktiv utveckling, präglad av krig, okontrollerbara tekniska framsteg, klimatkris och en djup misstro mot demokratin och dess institutioner. I detta vakuum fungerar politiken inte längre som en moralisk eller samhällsbärande kraft. Det leder till att människor i allt högre grad vänder sig inåt – mot identitet, andlighet och religion – för att återfinna mening, självkontroll och gränser i en fragmenterad värld.

Castells intervju kan också läsas i förlängning av texten av Gustav Radbruch som vi publicerade före jul, liksom av Mårten Björks och Tormod Johansens bok The End of Law: Political Theology and the Crisis of Sovereignty. Där Castells beskriver politikens och institutionernas sammanbrott på ett sociologiskt plan, undersöker Radbruch vad som händer när lagen förlorar sin förmåga att bära rättvisa och mänsklig värdighet. I båda fallen ställs samma grundläggande fråga: vad återstår när de ordningar som skulle skydda oss i stället kräver lydnad, och när varken politik eller rätt längre kan hålla samman en värld som tycks röra sig mot upplösning?

Manuel Castells, sociolog: "Världen håller på att förgöra sig själv"

Manuel Castells (Hellín, Albacete, 1942) säger att vår samtid är full av konflikter och motsägelser – något som passar en man som själv är en levande paradox. Han är intellektuell – den citerade spanske sociologen i världen – men stod på barrikaderna under majrevolten i Paris 1968. Han är anarkist i hjärtat, men var Spaniens universitetsminister. Han ägnade sitt stora verk Informationsåldern, en visionär trilogi som snart fyller 30 år, åt internet – men använder inte sociala medier. Han misstror makten, men är katolik.

Castells analyserar samhällen utifrån data, men menar att vägen ut ur vad han kallar samtidens sönderfall kan ligga bortom det kalkylerande förnuftet. Han har fått alla tänkbara utmärkelser och varit rådgivare åt stora världsledare, men fortsätter handleda doktorander. Som professor vid University of Southern California och professor emeritus vid Berkeley återvänder han varje år med förtjusning till Tsinghua-universitetet i Kina. Som global teoretiker tillbringar han ändå all tid han kan i Barcelona. Hans första specialitet var studiet av städer, och han säger att det fortfarande är det han är bäst på. Det är i Barcelona vi möts, och under ett samtal som börjar på hans kontor och fortsätter över en risrätt vid havet försöker vi dra nytta av hans överblick för att förstå vad i hela friden som pågår i världen.

Fråga. För några månader sedan var du i Kina. Vad händer där?

Svar. En teknisk, ekonomisk och social omvandling utan motstycke i historien. Det är världens största ekonomi, och inom teknik den enda verkliga motvikten till USA – något vi tidigare inte tänkte på, men som vi nu förstår hur sårbara vi är för: att vara beroende av en makt som hittills varit välvillig, men som kanske inte längre är det. De neoklassiska teorierna hävdade att marknaden och internationaliseringen måste driva utvecklingen. Men den stora historien har ägt rum i Asien: Japan, Sydostasien och nu Kina. I samtliga fall har staten varit den verkliga motorn. Vi kan vara oeniga politiskt – personligen är jag ingen vän av staten – men detta slår sönder hela det neoklassiska teoribygget. Den mest extraordinära paradoxen är att tvåtusentalets stora ekonomiska mirakel har letts av en kommunistisk stat. Tvåtusentalets mest framgångsrika "företag" har varit en kommunistisk stat.

F. I vilken utsträckning är AI-febern en flykt framåt för en utmattad kapitalism?

S. Den tekniska nyheten inom AI är på riktigt, och den har väckt finansmarknadernas intresse. Det som däremot är ren fiktion är idén att maskiner i sig skulle vara intelligenta och mänskliga: de kan inte fatta beslut, utom i den mån vi programmerar dem att göra det. AI omvandlar alla områden – den är som internet: den är ingen egen sektor, den står inte vid sidan av det vi gör, den är allting. Pedro Sánchez gav mig i uppdrag att skapa ett internationellt rådgivande råd för artificiell intelligens. Det är fortfarande i sin linda, men oron är att om AI införs överallt utan kontroll kan det skapa allvarliga obalanser. Frågan om jobben finns förstås – men hela teknikhistorien visar motsatsen till katastroftänkandet som präglar många idag. När mer teknik införs förlorar vissa sektorer, men andra växer. Det nya är att det nu är de mest kvalificerade jobben som hotas. Den tekniska omvandlingen måste åtföljas av en omvandling av utbildningen, framför allt på universiteten. De redan högutbildade kommer att behöva utbilda sig ännu mer för att klara sig i den nya världen.

F. Om hundra år – hur kommer man då att se på de förändringar vi upplever nu: internet, mobiltelefonen, AI?

S. Den mänsklig verksamheten determineras av energi och information. Den industriella revolutionen var en omvandling av energin. Den datatekniska revolution som ägde rum på 1960- och 70-talen är en informationsomvandling – och den är lika betydelsefull som den industriella revolutionen. Vad elmotorn var för att sprida energi överallt, har internet varit för informationen. Samhället har redan omvandlats. Jag kallar det nätverkssamhället, eftersom det är en ny social struktur, skild från den industriella, just därför att den är uppbyggd i nätverk – den överlägset mest flexibla organisationsformen. Innan vi hade en teknik som kunde sprida all information och allt beslutsfattande genom nätverk, skedde ingen verklig social förändring. För att denna sociala struktur ska existera och utvecklas krävs en digitalisering av allting. Och här kommer ett faktum från en av mina studenters avhandlingar: 99 procent av all information är digitaliserad. Vi är redan digitaliserade. Inget av det du gör eller det jag gör undkommer digitaliseringen.

F. Meditation och olika former av tro har kommit tillbaka. Är det en inre reträtt inför världens kaos, som på 1970-talet? Har vi inte lyckats göra något mer med våra sammankopplade individualiteter?

S. De av oss som har råd – det finns människor som inte har det, eftersom de bokstavligen skulle svälta ihjäl om de kopplade bort – kan bygga rum för frihet. Väldigt många människor behöver meditera, stänga av, rena sig. Världen vi lever i är mer våldsam, mer obarmhärtig. Religion och andra former av andlighet blir allt viktigare. Det handlar inte om tro i strikt mening: den som har den, har den, och den som inte har den, har den inte. Behovet av något andligt bortom det som griper tag i oss varje dag blir allt starkare, och människor finner olika lösningar. Personligen anser jag att det just nu är grundläggande att hävda religionens och andlighetens roll som motvikt till en värld som håller på att förgöra sig själv. Det handlar inte bara om klimatet: krigen, den okontrollerbara tekniken – allt detta. Där borde det finnas en politisk reaktion, men det finns ingen. Med rätta eller orätt litar människor inte längre på politiken. Då måste det vara inre krafter – krafter som föds inom oss – som står för självkontroll snarare än en yttre kontroll. Det enda vi har kvar är en inre drift som, oberoende av religiösa strukturer, finns där. Och den kan man inte betvivla, den kan inte blockeras eller brytas.

F. Beror det på att institutionernas roll gradvis har upplösts, på att den hierarkiska ‘uppifrån och ner’-ordningen som tidigare styrde nu ersätts av internet?

S. Absolut. Av allt jag har skrivit är det en trilogi som haft störst genomslag. Alla fokuserade på den första volymen – nätverkssamhället, tekniken, den globala ekonomin – eftersom jag skrev den på 1990-talet och den tekniken har fortsatt att expandera. Jag ägnade mig inte åt futurologi; digitaliseringen fanns redan där i sitt embryonala stadium. Men det finns något mer: två mycket motsägelsefulla krafter organiserar vårt samhälle – det jag har kallat nätverket och jaget. Den andra volymen handlar om identitetens makt. Den kan äga rum på makronivå – kulturell eller politisk identitet och så vidare – eller handla om en identitet som du själv konstruerar om du inte tillhör, eller inte vill tillhöra, någon kulturell gemenskap. Då söker du ett inre liv. Identiteten verkar på två nivåer. Många vänsterintellektuella präglas av en klassisk rationalism, men det viktiga i livet är det människor upplever som viktigt. Och vi är inte rationella – vi är emotionella djur. Det har neurovetenskapen redan fastställt. Dagens intellektuella förstår inte katalansk eller baskisk nationalism, inte heller framväxten av islamiska religiösa gemenskaper – som, om de inte tolereras, leder till radikalisering och till att förtryckande strukturer bryts sönder. Feminismen är identitet. Men eftersom den angriper själva grunden för den patriarkala dominansen – den äldsta av alla – befinner vi oss nu i en våldsam motreaktion mot feminismen och mot varje annan form av kulturell och sexuell identitet som gör motstånd. Detta ligger till grund för trumpismen, för Vox och för alla högerextrema rörelser som just nu vinner mark i Europa.

F. Rörelser som på ett sätt föds ur internet och samtidigt reagerar mot det.

S. Ja, eftersom internet inte är en värld i sig. Internet är vi. På internet är vi alla. Feminismen utvecklades i hög grad genom internet – men också antifeminismen, sexismen, nazismen. Det är en plattform som vi själva bygger genom hur vi är och vad vi gör varje dag. Hela den tidiga utopin – som jag själv var med om – om att "vi skapar en universell gemenskap och relaterar fritt till varandra" ... Vi relaterar, ja, men med dem vi själva väljer. Och om jag är rasist, då använder jag internet för att hitta andra rasister.

F. I sådana fall är problemet med internet inte hyperkonnektiviteten, utan homofili – att vi samlas med dem som är exakt som vi själva?

S. Homofili är ett perfekt ord. Man har hittat på ett annat – ekokammare – men det är precis samma sak. Internet är vi, kollektivt, utifrån den princip du pekar på: jag håller mig till mina, och jag bestämmer själv vilka de är. Där känner jag mig hemma. Jag går inte till de andra, jag läser dem inte, jag diskuterar inte med dem – jag ignorerar dem eller försöker utplåna dem. Det här är total fragmentering. Ett samhälle vars institutioner inte längre håller, och där internet möjliggör en kulturell separatism. Det är inte internets fel dock – internet är fantastiskt, med fantastiska gemenskaper: konst, kultur, vetenskap. Men det fragmenterar också. När ett samhälle redan är fragmenterat förstärks fragmenteringen av internet. Detsamma gäller AI. Problemet är inte tekniken i sig, utan hur den förstärker de destruktiva tendenserna inom oss. Jag skulle säga att vi alla rymmer båda sidorna – vi är änglar och demoner. Vi är svagt kontrollerade djur som har byggt så kraftfulla verktyg att vi, om vi verkligen ställer oss i opposition, lätt kan förgöra oss själva.

F. Teorin var att de mindre gynnade grupperna skulle stärkas genom nätverken, men i stället ser vi en aldrig tidigare skådad sammansmältning av teknisk och politisk makt.

S. Båda sakerna sker samtidigt. Å ena sidan var – och är – internet grunden för stora sociala rörelser som förändrar samhället. 15-maj-rörelsen i Spanien hade inte kunnat existera utan internet, och inte heller de sociala rörelser som fortsatt uppstå runt om i världen. Å andra sidan dominerar mäktiga grupper alltmer genom algoritmiska kontrollsystem, och destruktiva grupper – antifeminister, rasister och andra – organiserar sig också via internet. Det är inte så att vi började med det ena och sedan gick över till det andra. Det är snarare så att när internet lämnade små, välmenande gemenskaper – forskare, intellektuella – och expanderade till hela världen, blev internet liktydig med världen. Och världen är full av, skulle jag säga, inte bara onda människor, utan den onda sidan hos oss alla. När detta kan organiseras i nätverk – på global eller lokal nivå – förstärks allt.

F. Är du fortfarande optimist? Tror du fortfarande på revolutionen?

S. Låt oss kalla det samhällsomvandling. För mig har revolution en strikt betydelse: den är politisk. Den inträffar när en stat, ett institutionellt system, bryts ned. Samtidigt är det också korrekt att tala om en teknologisk revolution. När det gäller optimismen står jag på klassisk mark: jag fortsätter att citera Gramscis berömda formulering – intellektets pessimism, viljans optimism. Om du är optimist utan att förstå vilken värld du lever i, kommer det att gå illa. Man måste analysera sakernas tillstånd. Och när jag analyserar dem ser jag en värld som tydligt håller på att förgöra sig själv.

F. Vad händer i USA?

S. En grundläggande förändring av världsordningen – en kris som förvandlar den till oordning. Här kan jag verkligen använda ordet revolution. Vi ser en förändring av det institutionella systemet. Trumpismen är inte tillfällig; den utgår från en aktör som representerar ett slags politiskt antisystem – Trump. Men det är inte ett antikapitalistiskt antisystem som vi ser växa fram! Tvärtom är Trump den mest kapitalistiske av alla. Ännu en historisk paradox: en multimiljardär blir motorn i omvandlingen av det politiska systemet, med stöd från arbetarklassen.

F. Tror du att en amerikansk påve skulle vara viktig?

S. Han kan bli avgörande – precis som Franciskus har varit. Den katolska kyrkans roll kan bli fundamental, men annars blir det någon annan religiös aktör som tar den rollen. För det finns inget annat kvar. Demokratin existerar bara i människors huvuden. Och om människor inte längre tror på partierna, på demokratin, på institutionerna – då är det slut. I detta sammanhanget gäller: ju mer antipolitisk eller “antisystemisk” du är, desto bättre. Podemos framgång byggde på detta, men när de blev en del av systemet var det över. Samma sak nu: den politik som är stark just nu är antipolitiken. Vox är ett antisystemiskt parti. Den "revolutionäre" Trump förändrar inte bara det institutionella systemet, utan också villkoren för globaliseringen, som byggde på frånvaron av ekonomiska gränser. Tullar används nu som en geopolitisk strategi. Världen rör sig åter mot nationalism – det stora ordet för vår tid. USA, Kina, Japan. I Europa är de högerextrema rörelserna nationalistiska och antieuropeiska; det började med Brexit. Den offentliga diskussionen i Spanien löd: "nationalism är reaktionärt, vi är alla världsmedborgare". I själva verket skedde ett globalt återuppvaknande av nationalismen som samhällelig kraft.

F. Är detta ett sätt att sätta gränser för det digitala samhället?

S. När vi säger att sociala medier är verktyg för hat, rasism, sexism och nationalism av alla slag – bra eller dålig – vad talar vi egentligen om? Om att samhällets tendenser förstärks av internet. Internet är inte nationalistiskt – det kan per definition inte vara det. Det är globalt. Men det är den globala plattformen för varje stats nationalism.

F. Vi skyller allt på internet, men i er senaste bok (La sociedad digital, Alianza, 2024) säger ni att det är moralpanik, en reaktion på den större förändringen vi är del av.

S. Varje stor förändring i kommunikationens historia har åtföljts av en motreaktion. Det hände med televisionen. Det är svårt för yrkesverksamma i ett medium att gå över till ett annat. Och så har vi de intellektuella. De som en gång hade historiskt inflytande har det inte längre – de har förlorat sin tidigare ställning på grund av internet. De kan publicera sina krönikor, sina böcker, sina artiklar. Precis som vem som helst kan publicera vad som helst på nätet. Influencers är i dag mer inflytelserika än intellektuella. Då angriper man budbäraren. Om du fortfarande sitter och tänker på Kant i stället för att engagera dig i vad som händer i världen och bidra med idéer som faktiskt intresserar människor... De intellektuella är desorienterade av internet, eftersom de tidigare var den kulturella referenspunkten och nu försvinner i den allmänna kakofonin.