Heberlein lyfter i skymningen

Ann Heberlein tar nu avstånd från högern på grund av den auktoritära vändning som hennes gamla parti moderaterna – tack vare sitt famntag (eller snarare dödsgrepp) med sverigedemokraterna – gjort under den senaste tiden. ”Jag ser mycket lite”, skriver Heberlein på Facebook, om den tro på ”frihet, ansvar” och ”individens kraft” som en gång attraherade henne i högerpartiet och istället förfäras hon nu av en politik dominerad av ”repression, inhumana beslut, populism och polarisering.” Borta är den nyliberala erans tal om öppna gränser och blodpumpar och här är ”tonårsutvisningar, vårdköer, bisarrt fokus på kött, en obefintlig klimat- och miljöpolitik” och ”de traditionella könsrollernas” återkomst. ”Jag ser skit”, avslutar Heberlein kärnfullt.

Det är enkelt att avfärda Ann Heberleins utbrott som ytterligare en av hennes omkastningar de senaste tjugo åren. Från anarkistiskt anstruken vänster och uppmaningar till Markus Birro att lämna Svenska kyrkan, till en islam- och främlingsfientlig hållning som ledde henne till de allra blåbrunaste träsklanden kring det treriksröse som markerar gränsen mellan Högerpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna (jag nämner inte Liberalerna, inte för att de inte har trampat ner sig i samma träskland, utan på grund av att deras rike är så obetydligt). Men det finns faktiskt en konstant i Heberleins handlande, nämligen att hon verkar besitta en närmast orakelmässig kompetens att förutsäga politiska omsvängningar. Precis som oraklet under antiken var frånkänd sin egen subjektivitet och självbehärskning, verkar Heberlein närmast tvångsmässigt uttala vad den historiska anden säger, just innan den gamla epoken går i graven och den nya återuppstår. Heberlein utgör på detta sätt ett omen eller järtecken som historien sänder och som profeterna kan uppfatta och uttyda. Pythia behövde också sina präster.

Därför gratulerar vi Sverige, världen och Heberlein själv till vad som verkar vara en ljusare framtid präglad av humanitet och sunt förnuft. Detta kanske kan ge första majtågen det hopp som en progressiv massrörelse såväl behöver. Det kanske inte är Guds rike som står för dörren, men åtminstone en era som påminner mindre om det inferno som vår nuvarande regering har gjort sitt bästa för att slunga oss ner i.

Ossian