"Om loppans metafysik", som vi publicerar som tredje del i vår serie texter om Flugornas herre, skrevs 1916 mitt under första världskriget av juristen och rättsfilosofen Gustav Radbruch (1878–1949). Radbruch tjänstgjorde då som officer i den tyska armén trots sina pacifistiska övertygelser. Militärtjänsten var för honom en moralisk skyldighet – ett sätt att visa solidaritet med "de vanliga människorna", vilka i alla krig förvandlas till boskap som sänds till slakt.

Radbruch överlevde kriget och blev en av 1900-talets mest inflytelserika rättsfilosofer. Under Weimarrepubliken tjänstgjorde han som justitieminister för det tyska socialdemokratiska partiet, och vi kommer att återkomma till hans rättsfilosofi framöver. Nazisternas maktövertagande 1933 slog sönder allt i hans liv: demokratin avskaffades, de socialistiska landvinningarna han kämpat för avskaffades, han förlorade sin professur, tvingades leva i inre exil i Heidelberg och överlevde sina två barns död under kriget. Efter 1945 formulerade han den berömda Radbruchformeln, som säger att en lag upphör att vara giltig om den är så djupt orättvis att den kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Detta var hans svar på hur man kan bjuda motstånd mot lagar som möjliggör övergrepp i rättens namn.

Radbruchs kritik av orättfärdig lag kan inte separeras från den säregna blick som präglar "Om loppans metafysik". Han skrev sannolikt texten som en reflektion över hur loppor och löss spred bakterien Bartonella quintana, vilken orsakade skyttegravsfeber bland soldaterna. Under kriget blev Radbruch religiös – men på sitt tvivlande, sokratiska sätt. Det gudomliga blev för honom ett sätt att ifrågasätta denna värld och dess värderingar, en värld där loppor och löss bara kan ses som något man måste utrota. I texten försöker han fånga naturens immanenta, eller kanske snarare transcendenta, värdighet – en värdighet som existerar bortom våra mänskliga bedömningar om vad som är nyttigt eller skadligt och som pekar mot något bortom värdenas ordning: det ovärderliga. Om vi följer Radbruchs argumentation kan vi kanske bättre förstå hur ett samhälle som blivit blint för det ovärderliga, oförmöget att begripa det som transcenderar varje värdering, knappast stanna vid att utrota löss – inom kort skulle snart hela människogrupper stämplas som ohyra som måste utrotas.

Flea larva by University of Edinburgh - Wellcome Collection, United Kingdom - CC BY-NC.

Vi kommer som sagt att återkomma till Radbruchs värdekritik, och en utförlig diskussion om Gustav Radbruchs rättsrelativism och kritik av värdenas ordning finns i boken The End of Law: Political Theology and the Crisis of Sovereignty, som nyligen publicerats fritt tillgänglig av Routledge.

Mårten Björk

Om loppans metafysik

Professorn – för tillfället reservist – satt djupt koncentrerad framför sitt skyddsrum, med den uppknäppta skjortan lyft mot den nedgående solen. När han avslutat sin inspektion skrev han ned resultatet av sina tankar så här:

Om metafysikens – eller om man så vill, religionsfilosofins – uppgift är att bestämma varje tings plats, även det till synes mest värdelösas, i värdenas allomfattande rike, måste man också tillerkänna orsaken till denna nu veckolånga plåga ett slutgiltigt värde, en slutgiltig rättfärdiggörelse och förklaring. Och faktiskt: medeltidens tänkande har också med tydliga linjer tecknat in loppan i sin världsbild. Legenderna skulle utan tvekan kunna erbjuda rikt och mångskiftande stoff till en lärd avhandling om loppan och dess gelikar som tecken och redskap på vägen till helighet. Men eftersom man i en landstormsolds resebibliotek inte rimligen kan förvänta sig att hitta bollandisternas monumentalverk, får här ett enda exempel räcka:

Om den helige Ivo av Helory – åt vilken referendarier och domstolsassessorer är skyldiga särskild vördnad då han är juristståndets skyddspatron – berättas att han aldrig försökte döda de löss som ofta plågade honom. Tvärtom erbjöd han dem kärleksfullt veckningarna i sin dräkt som en plats där de kunde få näring och växa. Föraktet för kroppen såsom det usla jordiska kärl som just därigenom skiljer själen från hennes himmelska hem kan knappast uttryckas tydligare än genom denna motbjudande föreställning: den egna kroppen som en ljusskygg tillflyktsort för krypande ohyra, vilken på sina förgiftade vägar lämnar efter sig en kliande spetälska.

Så blev loppan för medeltiden en del av den kraft som alltid vill det onda men ändå alltid skapar det goda: en liten värdighetsbärare, knuten till råttornas, vägglusens och lössens herre, till flugornas gud, till den store Satan. Och om Mephisto tillåts uppträda som narr inför den Högstes tron – i slutänden ändå bedragen och mot sin vilja tjänande de goda makterna – då kan vi i hans följe föreställa oss en liten rörlig legion med bitande humor och, enligt diktarens vittnesbörd, en lysande stjärna: vår mästare Loppan.

Men till loppans – och ack, även till vår egen – olycka har den genom den moderna kulturens sekularisering oåterkalleligen förlorat sin metafysiska värdighet. Vår tids denna-världs-religion lär oss att betrakta världen som människans enda verkstad, kroppen som själens sköna hem och den närande jorden som något vi bör älska innerligt. Det som är fientligt mot kroppens och själens liv kan i detta synsätt inte längre förses med någon positiv värdemärkning.

Visserligen: den stora smärtan liksom den stora själsliga nöden, den stora skulden – allt det erfarenhetsstoff som lyfter oss genom att krossa oss – finner också i denna världsbild sin plats. Det patos som följer med det är i sista hand det mest levande livet. Men med förkylning, tandvärk och migrän, med irritation och små förtretligheter, med alla de små lidanden som hör till det mänskliga livet – vilka den en gång berömde franske karikatyrtecknaren Grandville träffande nog förkroppsligade som fantasifigurer av spöklik ohyra – och så även med loppan själv, förmår vår tids denna-världslighet inte hantera. Sedan den lånade glansen från hans lille kurir slocknat tillsammans med denna världens furstes helvetiska eldsken, tycks varje möjlighet att tillerkänna loppan något slags patos ha försvunnit.

J.J. Grandeville, Insekternas äktenskapslöften.

Friedrich Theodor Vischers Auch Einer visar på ett andligt och underhållande sätt hur, vid sidan av världen, ”småsakernas värld” och ”föremålets illvilja” låter sitt trollaktiga väsen härja – något man endast kan besegra genom humorn. Men i det komiska förvandlas visserligen sakens förargelse till nöjet i dess estetiska gestaltning; däremot blir inte materiens friktion omvandlad till en drivande kraft för den handlande viljan. I skarp kontrast till den religiösa inställningen innebär den humoristiska hållningen ett nihilistiskt avståndstagande från försöket att uppdaga en saks mening och betydelse för vårt handlande liv.

Och så skulle resultatet av vår filosofiska studie av loppan bli följande: att loppan visserligen utan svårighet låter sig infogas i både den skrattande filosofens och asketens, martyrens och helgonets världsbild – men att det ändå är svårt för en djupt tänkande människa att förstå loppans patos, tragedin hos den som är behäftad med loppor.

Ni som blir beskyddade av våra vapen: det är upp till er att skänka oss det ena eller det andra – antingen en metafysik om loppan, eller också ett verksamt medel för dess utrotning. Ty – så avslutade filosofen, medan han höll vaktpass vid det allt mattare skenet från karbidlampan i sin jordhydda – om något inte kan tänkas och därför i en djupare mening saknar verklighet för filosofen, då måste denna saks overklighet göras synlig även för det mindre skarpsynta ögat – just genom att utplånas.

Gustav Radbruch