ERNEST HELLO: "JAG BER INTE FÖR VÄRLDEN"

Cloud Drawing (Large) 2 (2018), Leo Villareal.

I Johannesevangeliets sjunde kapitel deklarerar Jesus till sin Fader: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina." Men vad är världen? Och vilka är det som Jesus gudomliga Fader har anspråk på? Ett svar kan vi finna i den katolske skriftställaren Ernest Hellos essä "Le Monde", som följer i översättning nedan. Essän är hämtad från en postum pamflettsamling, L'homme: la vie – la science – l'art, som publicerades 1903. Hello föddes i Tréguier, Bretagne 1828 och dog i Keroman, nära Lorient, 1885 och kom att forma efterkommande franska katolska författare såsom Léon Bloy, J.K. Huysmans, Paul Claudel och Georges Bernanos. Hello blev framför allt känd för sina religiösa och litteraturfilosofiska essäer, däribland Physionomies de saints, liksom för sitt skriftställande om konst, vetenskap och den moderna världen.

Många av hans texter utmärks av ett tidstypiskt och tämligen tröttsamt hat mot den moderna världen. Den värld som gjort att människor lever längre än någonsin, att mänskligheten vuxit från en till mer än åtta miljarder på runt två sekel, och som också hotas att slitas sönder av kärnvapenskrig och klimatförändringar. Men Hellos febriga stil, formad av ett artonhundratal som på många sätt liknar vår oroliga tid, gjorde honom också till avantgardets författare och det är som modernist han är intressant både som författare och uttolkare av den smordes tradition och törnekrona.

Den belgiske konstnären och poeten Henri Michaux skrev i “Le cas Lautréamont”: "Jag har utan förbehåll och utan skäl älskat två män: Lautréamont och Ernest Hello. Kristus också, för att vara ärlig." Att älska något utan skäl – eller förklaring, som kanske är en bättre översättning av Michaux explication – är att älska utan villkor och utan krav på att få något tillbaka. En sådan kärlek kräver följaktligen inte betalt, och en sådan kärlek kan tyckas passande Hello då han kanske berövar sina läsare mer på hopp än vad han skänker dem tröst. Och därmed är han en av författare som kräver betalt. Men den som har medlen att älska en sådan författare är också stark nog att förstå priset av det som beskrivs i Johannesevangeliet som agape. Agape är en kärlek, en kärlek som inte kan definieras som brist, utan som i stället väller fram ur ett överflöd som inte klarar av att göra skillnad. Och det är denna febriga och ointresserade kärlek, en kärlek som varken har förbehåll eller skäl, som enligt Hello inte får plats för världen – då världen är en instrumentell ordning där orsak måste leda till resultat – och därför endast kan ges till dem som inte klarar av att anpassa sig till detta tryckande och trånga kosmos. De som inte tillhör världen, utan Fadern och hans Son, är därför de som offras av världen. Men vad är världen? Och varför ber inte Jesus för den?

Hello beskriver världen som en tryckande atmosfär, ett syndens rike tämjt av försiktigheten. Om detta stämmer är de som tillhör Kristus de som inte längre orkar vara försiktiga och inte längre mäktar med att endast andas ljummen luft. Det är kanske därför de behöver ta sig upp till himlarna: de behöver frisk luft. Enligt antik kosmologi är luften ett mellanlager mellan den av döden plågade jorden och himlarna, sfärerna för evigt liv. Luften är en region som Augustinus menade var fylld av demoner och änglar. Det är just detta mellanrum, som hos Hello motsvarar världen i Johannesevangeliets mening: inte materien, inte kroppen, utan en atmosfär av krafter, stämningar och affekter som omger människan och verkar på henne innan hon hinner tänka eller handla. Världen är det som gör att vi antingen anpassar oss eller offras och därför skänks bort till det som ligger utanför den.

Världen är det som gör oss rädda för att väcka anstöt, som får oss att fastna i våra farhågor och vår oro. Det är ett kosmos styrt av anpassning snarare än kärlek. I detta avseende talar Hello om vår tid, och likheten mellan hans epok och vår handlar inte bara om yttre omständigheter utan än mer ett gemensamt känslotillstånd. Hans och vår tid präglas av acceleration, av upplösta auktoriteter och av en nervös överkänslighet inför världmarknadens utbredning. Artonhundratalet var genomsyrat av en feber som rörde sig mellan extas och desillusion, mellan framstegstro och existentiell skräck. Det var ett sekel av kolonialism och imperialism som ledde över till de väldiga världskrigen under nittonhundratalet som Hello verkar ha anat skulle komma. Hans skrifter präglas av detta kaos och det är därför hans bruk av den kristna traditionen inte kedjar fast honom vid någon konfessions pulpet utan tvärtom visar att helgonens liv och de nytestamentliga texterna tillhör alla som inte vill anpassa sig till sakernas tillstånd.

I "Världen" skriver Hello om hur harmoni byts ut mot konvention, och hur även de fattigas hem kan bli "glädjelösa härdar där främlingen inte är välkommen, vedervärdiga boningar som vägrar gemenskap och kärlek åt dem som behöver omtanke." Men genom att namnge den mänskliga svagheten, och spotta på en värld som "älskar synden, men vill att synden ska vara prydlig, nätt och elegant", andas Hello nytt liv i en unken ordning. Han ger oss en blöt kyss, han andas in en bris av frisk luft mellan våra läppar, och han gör det i en värld där mellanlagret mellan himmel och värld själv tycks alltmer laddat, där det är känslan snarare än sanningen som styr, och där frågan om varför Jesus inte ber för världen har ett självklart svar. Svaret, om vi har råd att tro Hello och därför väljer att inte anpassa oss till detta kosmos, är att sonen kom för att sätta världen i brand.

Ernest Hellos grav i Lorient, Bretagne.

VÄRLDEN - ERNEST HELLO

Vad är världen? Detta motbjudande ord tycks sakna en bestämd innebörd — och ändå väcker det motvilja.

I evangelierna finns det utsagor som är skräckinjagande, och bland dem är denna en av de mest förfärande: Non pro mundo rogo. Jag ber inte för världen. Den som säger detta känner tillvarons innersta väsen och är beredd att dö för syndarna. Han ber inte för världen — och det är den helige Johannes som vittnar om detta. Vid den sista måltiden, när hans huvud vilade mot Jesu Kristi bröst, i den högtidliga stund då Guds armar snart skulle sträckas ut på korset, vittnar Johannes om att den Eviga Sanningen sade: »Jag ber inte för världen.»

Vi minns också vad som på annat ställe sägs om de ljumma. Utan att här försöka tränga in i den fulla innebörden av dessa båda utsagor vill jag, genom att betrakta världen sådan den framträder för oss, försöka förstå vad vi egentligen menar när vi talar om den.

Synden är förvirring och oordning — en uppenbar, öppen, våldsam och förödande oordning. Men vad är då världen? Kan det vara så att världen är den del av syndens rike som har tämjts av försiktigheten?

Kan det vara så att världen är den del av syndens välde som sammanfaller med luftens ljumhet?

Världen sträcker sig så långt som luften är ljum. Där luften är het eller kall drar sig världen tillbaka, stött och förnärmad.

Världen har smak och åsikter; den har varken kärlek eller hat. Dess smak gäller det som befinner sig mitt emellan. Dess åsikter ryggar för det absoluta och fruktar övertygelserna. Åsikterna har denna egendomlighet att de inte utesluter sina motsatser. Jag säger åsikter — inte övertygelser. Världens åsikter sluter gärna förbund med andra åsikter av samma slag. Oavsett om de motsäger varandra eller ej lever de väl tillsammans, ty något förenar dem alla: en djupt rotad avsky mot deras gemensamma fiende — Sanningen.

Världen älskar att härma. Den är den efterapade visheten och har uppfunnit en egen form av vishet, en som liknar den sanna visheten på samma sätt som orangutangen påminner om människan.

Den sanna visheten strävar efter att förena. Världens vishet strävar i stället efter att sammanblanda det som inte kan förenas, och när den väl har ställt elementen bredvid varandra inbillar den sig att de har smält samman.

Världsmänniskan fruktar inte att göra något ont, men hon fruktar att väcka anstöt. I världen ersätts harmoni av konvention. Världen älskar det onda — men bara när det är välbevarat, målat, utsirat och klätt efter rådande mode. Den älskar synden, men vill att synden ska vara prydlig, nätt och elegant.

Världen är uråldrig. Det är svårt att föreställa sig hur ofattbart gamla världsmänniskor är. De unga utmärker sig genom sin skröplighet; hos dem är det världsliga mer onaturligt och därför desto mer iögonfallande.

Det finns utan tvivel ett hemligt sätt att förbli ung, men denna hemlighet tillhör »Gud, som är vår ungdoms glädje». Gud är Tidens Herre, och när han uttalar sitt ord stannar tiden, likt en oxe förstenad av ett åskslag. Ungdomen är en skatt som endast kan anförtros åt Gud, ty ingen annan arm är stark nog att försvara den.

Tro inte att världens ande endast hör hemma i de mondäna salonger där man vanligen tänker sig att den härskar. De mäktigas salonger kan, om de besjälas av livets andedräkt, vara fria från världens inflytande och fyllda av sanning. Samtidigt kan världen — och gör det ofta — fylla ensliga, övergivna och ogästvänliga hus med sitt överflöd av skamlöshet. De fattigas hus kan vara glädjelösa härdar där främlingen inte är välkommen, vedervärdiga boningar som vägrar gemenskap och kärlek åt dem som behöver omtanke.

Jag minns en bretonsk fiskeby dit några få besökare kommer om sommaren och ingen om vintern. På dess ensliga strand samtalade jag en dag med en bondkvinna, och hon anförtrodde mig sin längtan att lämna »världen». Jag beundrade djupet i hennes ord och den sanna kunskap om världen som de vittnade om. Ty världen kunde mycket väl kunna härska i hennes stuga — kanske var världen desto mer motbjudande hos henne just därför att det stora havet ligger så nära. Och människornas prat lät tommare där, eftersom hon bakom det hörde vågornas högtidliga dån.