Askonsdag av T. S. Eliot

/


Zhang Huan, Överlevare, 2008. Utförd i aska från rökelse insamlad i ett buddhistiskt tempel i Shanghai.

Få litterära verk har utövat ett så starkt inflytande över mitt imaginära universum de senaste tio åren som T.S. Eliots (1888–1965) Ash Wednesday. Diktsviten, publicerad i omgångar från 1927 och framåt (och i sin helhet 1930) brukar benämnas Eliots omvändelsedikt och hör inte till Eliots mest uppmärksammade verk, vilket kan ha berott på att den amerikanskfödde författaren (som flyttade till England i början av 1910-talet), i och med sin omvändelse till kristendomen, föll i onåd hos delar av hans tidigare kulturradikala och religionskritiska vänskapskrets. Så skrev exempelvis den sylvassa Virginia Woolf till sin syster 1928 att den stackars ”Tomas Eliot”, ”skamligt och deprimerande” nog hade börjat gå i kyrkan och tro på ”Gud och odödlighet”, att ett ”lik” skulle vara mer trovärdig och att han från och med nu skulle vara som död för ”dem alla” (syftande på den kulturradikala kretsen i London). Bestörtningen i brevet säger något om det provocerande i att den store modernisten, som 1922 hade publicerat den banbrytande Det öde landetoch tillsammans med Ezra Pound (1885–1972) på ett paradigmatiskt sätt dragit upp riktlinjerna för den moderna diktkonsten, regredierade till en anglo-katolsk form av fromhet. Arbetsnarkomanen, neurotikern och skeptikern Eliot, som under det sena 10-talet och 20-talet hade levt i ett alltmer ansträngt äktenskap med poeten Vivienne Haigh-Wood Eliot (1888–1947), hade nu omfattat en religiös tradition som de progressiva kretsarna betraktade som nattstånden, hopplöst konventionell och småborgerlig.

Ända sedan jag mötte dikten för drygt tio år sedan har jag sörjt att den, vad jag trodde, inte finns översatt till svenska. I början av 2025 började jag därför själv att översätta texten på min telefon, en uppgift som var lika svår som den var njutningsfull. Att översätta poesi är i sig en svårbemästrad konst och Eliots särpräglade blankvers, med sina ojämnt förekommande rim och assonanser, sina ordlekar, sina ålderdomliga formuleringar och lärda referenser, visade sig vara ännu klurigare. När jag en bit in i översättningsprocessen av min förläggare upplystes om att Ash Wednesday visst finns översatt till svenska (bland annat av Erik Lindegren 1938 och Östen Sjöstrand 1952) funderade jag på att ge upp projektet, men beslutade till slut att göra färdigt översättningen.

Skikt på skikt av kristna motiv öppnar sig i de sex stroferna som tillsammans utgör Askonsdag. I den första delen möter vi det åldrade diktarjaget, märkt av den särskilda livsleda som britterna kallar world-weariness, och hur han vänder sig till Gud med en bön om att aldrig mer hysa begär till världens göranden och låtanden, till pengar, makt och berömmelse. Men det är också en leda med sina egna inre monologer och ständiga grubblande. Här framträder centrala begrepp för fastan såsom försakelse och bön om befrielse från åtrå och impulser.  Eliot ber om att bli befriad från passionerna och det som binder honom till världen och genom att i avslutningen av strofen citera den katolska bönen Ave Maria (”bed för oss nu och i dödens stund”) ställer han livet i relation till dess egen ändlighet på ett sätt som aktualiserar dödstematiken. Vi måste dö bort från världen och träda ut i den stora exilen för att vinna det eviga livet. 

Döden är också ett tema i den allegoriskt tyngda andra strofen som inleds med att diktaren betraktar kvarlevorna av sin egen kropp, den gamla människan. Med en anspelning på profeten Hesekiels ökenvision i vilken ett kringstrött skelett symboliserar det splittrade Israels tolv stammar beskriver Eliot hur hans eget gamla liv ligger i ruiner, men att detta är något positivt. ”Vi var inte bra för varandra” som de utspridda benen sjunger i vinden. Det är den gamle Adams död, själva glömskan om den gamla enheten, som både befriar och förenar den nya människan, det är upplösningen av den gamla begärsdrivna individen som möjliggör ett annat mer rofyllt liv, verkar Eliot mena. 

I den tredje strofen aktualiseras så det traditionella motivet av ett uppstigande. Mose stiger upp på Sinai, Sokrates filosof upp ur grottan, mystikerna upp i sitt inre - alla lämnar de världen, massan och det vardagliga livet för att möta det gudomliga, bländade ljuset. Eliot beskriver sin egen uppstigning som gåendet i en vindlande trappa på vars avsatser han stannar upp och tittar tillbaka på sitt gamla liv, kampens och konkurrensens liv. Uppstigningen åtföljs emellertid inte av känslor av triumf och seger, utan snarare av en tilltagande upplevelse av begränsning: Herre, jag är inte värdig. Klättringen leder över i den fjärde strofen som verkar utspela sig i en trädgård, ett Eden vars jungfrulighet markeras av Marias närvaro. Draperad i blått och vitt träder gudaföderskans genom raderna och ger ett intryck av glömska och upphöjd renhet. Det är också den stora tystnadens trädgård, trädgården utan ord, och det enda ljud som hörs är trädgårdsgudens flöjtspel, fågelns sång och fontänens porlande. 

Denna ordlöshet bryts mot den femte delen där just Ordet står i centrum för framställningen. Med en vokabulär lånad från Johannesprologen (men också från den filosofiska och teologiska traditionen i stort) beskriver Eliot hur världen kretsar kring ett Ord som framstår som tyst för oss. Detta är den svåraste passagen att översätta eftersom Eliot leker med de engelska orden ”word”, ”world” och ”whirled” på ett sätt som är omöjligt att reproducera på svenska. Här finns anspelningen på Johannes tal om Ordet som fanns till innan världens skapelse och genom vilket allting är till. Våra ord är förbrukade, uttjänta och kommer till korta inför detta tysta ord kring vilket allting virvlar. Vi har tappat förmågan att både höra och uttrycka detta ord i världens larm, vi vandrar i mörkret och endast Marias bön kan hjälpa oss att se ljuset och höra ordet. 

Med detta återvänder Eliot till världen i den avslutande strofen. För visst antyder originalets Although I do not hope to turn again  ett nedstigande, ett konstaterande av att den fullständiga flykten till Eden är omöjlig inom ramen för detta liv? I strofen beklagar Eliot att han fortfarande är präglad av kapitalismens begärsekonomi (pendlingen mellan vinst och förlust) och ber att han inte ska vilja längta efter dessa ting. Vad diktaren därmed verkar hamna i är en sorts skymningsland, en mellantid, ett väntrum där drömmar och verklighet korsas och vi väntar på att få träda ut i det liv utanför livet som vi hittills endast ha skönjt genom diktens imaginära universum. I de sista intensiva raderna, som också är en sorts sammanfattning av diktens olika teman och gestalter, överlämnar sig så Eliot till den ande som överskrider allting och framträder genom allting, och vädjar om att låta denna andes vilja ske i den karga och ogästvänliga tillvaro som är vår värld. 

Nedan följer min översättning. Ett råd är också att lyssna på Eliots egen inläsning: den finns på YouTube. 

Peter Karlsson

 

Askonsdag

 

I

Då jag inte hoppas återvända 

Då jag inte mera hoppas 

Då jag inte hoppas vända

För att äga den mannens gåva, den mannens förmåga

Jag strävar inte mer att sträva efter sådan prakt

(Varför ska den åldrade örnen lyfta till jakt?) 

Varför ska jag sörja den svunna kraften från forna länder?

 

Då jag inte önskar känna

Den torftiga äran från framgångens tid

Då jag inte tror

Då jag vet att jag inte kommer känna

Den enda verkliga, uppblossande kraften i strid

Då jag inte kan dricka

Där träden blommar och källor flödar,

För där finns inget, och inget händer. 

 

Då jag vet att tid alltid är tid

Och plats alltid och enbart är plats 

Och det verkliga endast är verkligt vid en tid

Och endast på en plats

Gläds jag åt det som är och

Försakar det fromma leendet och

Försakar rösten

Då jag aldrig mera återvänder

Gläds jag så och måste skapa 

Något åt vilket jag kan glädjas

 

Och be till Gud att vara nådig mot oss

Och be att jag får glömma

Dessa tankar som jag allt för mycket ältar

Allt för mycket vänder

Då jag aldrig mera återvänder

Låt dessa ord svara

För vad som är gjort, så det inte åter händer

Må domen inte vara för hård mot oss. 

 

Då dessa vingar inte längre är vingar för flykt

Endast fåfängt fläktande i luften

Luften som nu är tunn och torr

Tunnare och torrare än vi vill. 

Lär mig omsorg och inte omsorg, lär mig tiga still.  

Bed för oss syndare nu och i dödens stund. 

Bed för oss nu och i dödens stund. 


II

 

Högt ärade dam, tre vita leoparder satt under enen

I dagens svalka, mättade och nöjda 

Av mina ben, mitt hjärta, min lever och det som varit inrymt

I min skalles hålrum. Och Gud sa:

Ska dessa ben få liv? Skall dessa

Ben få liv? Och det som varit inrymt

I benen (som redan var torra) pep:

Då denna dam är god

Och då hon är förtjusande, och då

Hon vördar Jungfrun under meditation,

Skiner vi av ljus. Och jag som

Här ligger utspridd

Överräcker mina handlingar till glömskan, och min kärlek

Till öknens efterkommande och kalebassens frukt.  

Det är detta som återställer

Mina inälvor, mina synnerver och de osmältbara delar 

Som leoparderna förkastar. Damen

Retirerar i en vit dräkt, kontemplerar, i en vit dräkt. 

Låt benens vithet sammansmälta med glömskan. 

Det finns inget liv i dem. Såsom jag är bortglömd

Och kommer bli bortglömd, så kommer jag glömma. 

Och Gud sa

Profetera i vinden, endast för vinden, för endast vinden kommer lyssna. Och benen sjöng kvidande

Med gräshoppors ängslan, och sa

 

Tystnadens dam

Lugn och bekymrad

Söndrad och hel

Minnets ros

Glömskans ros

Uttömd och livgivande

Orolig och tillfreds

Den enda rosen

Finns nu den trädgård

Där all kärlek slutar

Avslutar plågan

Av otillfredsställd kärlek

Den större plågan

Av tillfredsställd kärlek

Slutet på det eviga

Resan till inget slut

Slutsatsen av allt som

Är oavslutat 

Tal utan ord och 

Ord utan tal

Ära till modern

För den trädgård

Där kärleken mynnar ut. 

 

Under enen sjöng benen, spridda, de sken,

Vi är glada att vara spridda, vi var inte bra för varandra,

Under en en i dagens svalka, med sandens välsignelse,

Förglömmande sig själva och varandra, enade

Av öknens tystnad. Detta är landet ni skola fördela med lott. Och varken delning eller enhet 

Räknas. Detta är landet. Vårt är arvet. 

 

III

 

Den andra trappans första avsats, där

Vände jag mig och såg ner

Samma vridna form på räcket

Under ångande stinkande atmosfär

Stridande mot trappans djävul som bär

Det svekfulla grinet av hopp och misär.

 

Den andra trappans andra avsats, där

Lämnade jag dem vridande, kämpande längre ner

Inga ansikten syntes mer och i trappan var natt,

Fuktig, ojämn, som den gamle mannens gap

Dreglande, som bortom räddning är,

Eller den åldrade hajens sågtandade skratt. 

 

Den tredje trappans första avsats, där

Fanns ett nischat fönster format som ett fikon

Och bortom hagtornsblomman och en pastoral, så skönt

En bredaxlad gestalt i blått och grönt

Förtrollade maj med antika flöjter. 

Rufsigt hår i vind är vackert, brunt hår blåst fram över munnen

Lila och brunt hår är

Distraktioner, flöjters musik, själens avstannande och rörelse

Uppför den tredje trappan, där

Den tynar bort, tynar bort; styrkan bortom hopp och förtvivlan när

Jag klättrar uppför den tredje trappan. 

 

Herre, jag är inte värdig

Herre, jag är inte värdig

 

men tala nu ditt ord. 

 

IV 

Vem vandrar mellan violer och violer

Vem vandrar mellan 

Olika slingor av skiftande grönt

Vandrar i vitt och blått, Marias färg

Talande om världsliga ting

Ovetande, men kunnig, om evig sorg

Vem rör sig bland andra när de vandrar,

Vem gjorde då fontänen stark och källan färsk

Den torra klippan sval och sanden fast

Blå som lärksporren, blå som Marias blå

 

Sovegna vos 

 

Det här är åren som vandrar mellan, och för

Bort fiol och flöjt, och den som rör

sig genom tiden mellan sömn och vaka återför, 

den som bär

 

Vit lätt veckad, klädnad omkring sig, veckad. 

De nya åren vandrar, återför

Genom ljusa moln av tårar, åren, återför

Den gamla versen med nya rim

Förlossa

Tiden. Förlossa

En osedd vision i högre dröm

Av när enhörningar drar förbi, med juveler, den gyllene likvagnen. 

 

Den tysta systern draperad i vitt och blått

Mellan idegranar, bortom trädgårdens gud,

Vars flöjt gör andlös, böjde sitt huvud

och suckade men sa inga ord

 

Men fontänen sprang upp och fågeln sjöng ned

Förlossa tiden, förlossa drömmen

Ordets signal, icke hört, icke sagt

Till då vinden skakar tusen viskningar

ur idegranen. 

 

Och efter detta vår exil. 

 

V

 

Om det förlorade ordet är förlorat, det förbrukade ordet förbrukat

Om det icke hörda, icke sagda 

Ordet är icke hört, icke sagt

Är det icke sagda, icke hörda Ordet

Fortsatt Ord utan ord, Ordet inom

Världen, utgivet för världen;

Och ljuset sken i mörkret

Mot detta Ord virvlade en orolig jord,

Runt centrum av detta tysta Ord.

 

Åh mitt folk, vad har jag gjort för att förtjäna detta?

 

Var ska vi ordet finna, var ska 

ordet

Ringa? Inte här, inte tillräckligt tyst

Inte till sjöss, eller vid nån kust,

Inte fastland eller öken, inte regnets land,

För de som vandrar i mörkret

Varken på dagtid och kvällstid

Den rätta tiden och platsen är inte här

Ingen nådens plats för de som flyr från blicken

Ingen tid för tröst, för de som vandrar i bruset och förnekar hans röst. 

 

Kommer slöjans syster be för

De som vandrar i mörkret, som väljer 

dig och försakar dig,

De som slits itu på hornen mellan

årstid och årstid, tid och tid, makt och 

makt, de som väntar

I mörkret? Kommer slöjans syster be

För barnen vid porten

Som vägrar se och inte kan be

Be för de som väljer och försakar

 

Åh mitt folk, vad har jag gjort för att förtjäna detta. 

 

Kommer slöjans syster mellan slanka idegranar be för de som trakasserar

Er, som är rädda och inte kan kapitulera

Och bejaka inför världen och förneka mellan klipporna. 

I den yttersta öknen framför de yttersta blå klipporna

Spottar, ur den förtorkade munnen, den spruckna äppelkärnan. 

 

Åh mitt folk. 

 

VI

Trots att jag inte hoppas återvända

Trots att jag inte hoppas

Trots att jag inte hoppas vända

 

För att löpa mellan vinst och förlust

I denna korta genomfart där drömmar möts

Den drömmärkta skymningen mellan födsel och död

(Välsigna mig fader) jag vill inte vilja dessa ting

Från det breda fönstret mot stranden av granit

Flyger de vita segeln mot havet, flyger mot havet

Obrutna vingar

Och det förlorade hjärtat stelnar och gläds

Åt förlorade syrener och de förlorade havets röster

Och den svaga anden vaknar till uppror

För den böjda guldstaven och det förlorade havets doft

Hastar att återställa 

Modlöshetens gråt och den virvlade vadaren

Och det blinda ögat skapar
Tomma former mellan elfenbensportar

Och doften förnyar den sandiga jordens utmärkta sälta

 

Detta är spänningen mellan död och när man föds

En ensam plats där drömmar möts

Mellan blå klippor

Men när rösterna skakade ur idegranen klingar av

Låt den andra granen skakas till svar

 

Välsignade syster, heliga moder, fontänens ande, trädgårdens ande,

Låt oss inte luras av vår falskhet

Lär oss omsorg och inte omsorg

Lär oss vara stilla

Även bland dessa klippor

Vår frid i hans vilja

Även bland dessa klippor

Syster, moder

Ande över flod, ande över hav

Låt oss inte skiljas åt

Och låt mitt rop bli till ditt behag. 

 

 

 

Översättning av Peter Karlsson, 2026