Djävulen i Sverige

Två nyutkomna låtar, sinsemellan mycket olika, ger oss ett längre perspektiv på det samtida Sverige och båda för djävulen och hans domäner på tal. Dessutom påminner skaparnas förnamn fonetiskt om varandra: Yasin och Jonas.

Jag, notoriskt ointresserad av rapmusik, lyssnar på Yasins ”1991” och blir helt tagen. Låten beskriver via musikerns barndoms- och ungdomsminnen det svenska samhällets snabba förändringar under de senaste decennierna från det allra mest marginaliserade perspektivet: barnet i en trasig familj i förorten som tillsammans med alla andra med icke-svensk bakgrund klumpas ihop under ”paraplyet immigranter”. Han beskriver hur det är att som barn inte ha någon vuxen att prata med när det gäller ”något så omdiskuterat som gängkriminalitet”, i den stund då djävulen, i form av en gängledare, vill köpa hans själ.

Ur Yasins berättelses perspektiv är det en frånvarande vuxenvärld, inklusive beslutsfattare på alla nivåer, som förbereder den unge pojken för djävulens händer. Utan att förminska sina egna drivkrafter – längtan efter pengarna som ”smakar så gott” – skissar han med få ord fram den ekonomisk-politiska konstellation som får barn att välja revolverns väg för att få njuta penningens makt. Den återkommande refrängen gör tydligt att låten inte framför allt handlar om honom själv, utan hans berättelse är ett exempel taget ur den utveckling som lett fram till nuet – ett nu som han samtidigt benämner och skjuter upp:  

Jag ska inte in på nuet än, där vuxna män spelar ett barns vän / Där barnet sen tvingas ta ett liv för att köpa sig en plats i ett brutalt gäng med känslorna avstängda / Politiker betalar folk med psykisk ohälsa för att få en Koran bränd / Det är 2025 nu och 2026 snart / Att läsa om dödsvåld har blivit så självklart / I Sverige på 90-talet, det var inte ens tänkbart / Det var inte ens tänkbart

Att där finns en koppling mellan gängvåldet och politiken är glasklart, men hur Yasin ser på sambandet stavas inte ut.

Sedan 1 september gäller särskilt allvarliga påföljder för brott som ger strängare straff än böter för människor som ännu inte fått medborgarskap: utvisning. Medborgarskap blir dessutom allt svårare att få, och ska kunna återkallas. Om Yasin skildrar ett Sverige med ökande klassklyftor och minskat stöd för barn i utsatta situationer, så tycks det alltmer som att den framtid han inte säger något om kort och gott kommer att kunna beskrivas som fascistisk.

Fascismen omnämns däremot explicit i Jonas Teglunds ”Nya inferno”, där refrängen går: ”fascismens grundfärg är blå, det bruna målas ovanpå”. Poängen med denna refräng tycks, enkelt uttryckt, vara att den politiskt orkestrerade förflyttning av resurser från det gemensamma till det privata, från de fattiga till de rika, som pågått under flera decennier, är en förutsättning för den tilltagande fascism vi ser idag. I låten lovar Jonas att inte glömma dessa handlingar, för skulden som vidhäftar dem finns ingen ”avskrivningsplan”. Följande rader pekar ut ett specifikt exempel, bygget av Nya Karolinska: ”välkommen till nya inferno/ vi har också byggt med hjälp av din mans konsultbolag”. Genom sarkasmen skiner en längtan efter att ställa ansvariga till svars; en längtan efter en rättvisa som går bortom alla innevarande rättssystem.

Yasin säger utan omsvep att djävulen kom till honom i form av en gängledare. Jonas säger att korrupta politiker hör till djävulen. Kopplingen mellan dessa pekar Yasin ut, genom den tydligt framskrivna samhälleliga och personliga kontext inom ramen för vilken djävulens erbjudande tycks honom så lockande: fattigdomen. Men som Jonas visar är skillnaden mellan Yasin som barn och de inblandade i den oerhörda korruptionen i samband med bygget av Nya Karolinska snarast vilka medel de har till buds för att åstadkomma sin rikedom och summorna de kan få ut av sin kriminella verksamhet. Från hans perspektiv är det myriader av politiska beslut och handlingar, där Nya Karolinska är ett exempel, som på strukturnivå generar de raskt växande klassklyftor där begäret efter personlig rikedom växer sig så stark att våldet tycks en rimlig väg att gå. Yasin och Jonas tycks därmed beskriva samma verklighet från helt olika perspektiv – en verklighet som inte fullt ut kan beskrivas utan referens till diaboliska makter.

Jonas vill slå fast skuldförhållanden och längtar efter ansvarsutkrävning; Yasin berättar om tonåringens längtan efter ”guld så rent att det får bort skam och skuld”.  Yasin talar om guldkedjorna som glänser runt halsarna på gangstrarna i centrum, men orden hade kunnat gälla företagsledare eller nationernas presidenter likaväl som regionpolitiker.  

Kanske är det bland annat den privata förmögenhetens förmåga att blända bort skam och skuld som gör den så eftertraktansvärd och så satanisk. Det är på grund av den effekten – som ju skyddar de rövare som roffat åt sig – som Jonas i sin längtan efter ansvarsutkrävning vänder sig till det religiösa språkbruket, och bygget av ett inferno, en ”evig is- och skärseld”. Drömmen om en rättvisa som inte låter sig förföras av guldet.

Ju längre bort befrielse och rättvisa tycks i denna värld, desto tydligare hägrar guldets löfte ställd till varje individ om den omöjliga kombinationen av makt och ansvarsfrihet – en hägring som aldrig innefattar det gemensamma. Samtidigt: desto viktigare och i en avgörande mening sannare lyser också hoppet om en befrielse och en rättvisa för alla som ska förverkligas från världens utsida. Yasins självklara tillgång till talet om Gud och djävulen ger en annan intressant bieffekt: till skillnad från de korrupta politikerna och konsulterna har Yasin åtminstone erkänt vilka makter han har att göra med i guldet och penningen.

Ida Simonsson