Drömtydning

Jag vaknade nyligen en tidig morgon – kring klockan fem – från en dröm. I drömmen bestod jag av flera personer, en grupp intellektuella eller forskare, som var på flykt genom en stad undan någon typ av militärpolis. Vi fann en tillfällig tillflyktsort i en källarlokal hörandes till en skola eller universitet. En av oss – en distingerad herre – tog genast tillfället i akt, grep tag i en whiteboardpenna och började lägga ut ett argument för oss på tavlan. På engelska. There is, förklarade han, a fundamental problem with the world’s fixation with how to enable mankind to jump five meters high. The problem is the bottomline assumption that it is a man who is supposed to jump – the old confusion between humanity and maleness (mankind) has gotten the better of the researchers this time too. Medan han talade tecknade han sina matematiska ekvationer som vackra konstverk på tavlan. To jump five meters high is the task of a female since her bone-structure is lighter than that of a male. En kvinna har lättare benstruktur men samma kraftutveckling. Vi satt som paralyserade framför det naturens mysterium som gav sig till känna för oss, ett mysterium som stadens väktare inte förmådde se, ja, förnekade till den punkt att de jagade vår grupp långt ner i tänkandets källare. Och just då uppfattade vi att väktarna hade fått korn på oss. Vi släckte alla lampor, tystnade, och vårt fokus återvände till det akuta överlevnadsproblemet.

Jag vaknade förbluffad. Vilken dröm. Så många frågor! Varför ville "mänskligheten" hoppa fem meter högt? Varför jagades vi för att vi argumenterade för att en kvinna skulle kunna göra det? Och, inte minst, vadan den särartsfeministiska grundtonen i drömmen? Jag, som alltid varit skeptiskt till allt essentialiserande tal om manligt och kvinnligt. Jag, som övertygats på djupet av argumentet att det inte finns något naturligt kön att tillgå för det mänskliga tänkandet bortom den språkliga och intellektuella klassificering som den dualt konstruerade könslogiken är ett uttryck för. Ändå – jag älskade idén. Alltså själva idén. En kvinnas benstruktur är lättare än en mans men hon har samma kraftutveckling. Givetvis, tänkte jag, har drömmens sanning ingenting att göra med eventuell mänsklig biologi: ingenting i sentensen är "sant" i någon egentlig mening. Men ändå. 

Bortsett från det komplicerande av könsidentitet som allt allvarligt menat feministiskt tänkande måste ta hänsyn till kan följande enkla reflektion över mina egna erfarenheter göras. Som "kvinnlig tänkare" konfronteras jag ständigt med det faktum vilken anomali den kvinnliga tänkaren är historiskt sett. Visst har enskilda tänkande kvinnor funnits, men som tänkande väsen i mer generell mening har vi Mannen, som därmed aldrig behöver könsbestämmas, som helt enkelt är: tänkare, filosof, teolog, författare, etc. Mina förmödrar har tillkämpat sig den plats vid universiteten och bland de skrivande som jag och mina medsystrar idag med nöd och näppe, och alltid underrepresenterade, kan få. Historiskt sett tänker jag alltså på nåder, och även om vi går bortom den rena numerären har jag svårt att skaka av mig känslan att den strukturella objektifieringen av kvinnor påverkar mig kraftigt negativt också i mitt tänkande. Exempelvis: jag befinner mig indragen i ett animerat samtal med i vanlig ordning enbart män över en öl efter en lång dags seminariediskussioner, plötsligt tar en av dem orda och börjar tala om mig i tredje person, eller rättare sagt om mitt utseende (som om jag inte var där) på ett sätt som ska utgöra språngbräda för något politiskt resonemang. Dylika förhållandevis oskyldiga och vanliga händelser, där det blir tydligt att jag i vissa människors ögon (och det går aldrig att förutse vilka) är en samtalspartner endast av andra rang, ett slags halvmänniska, är strukturellt förbundna med dunkla rötter till våld och hot om våld: i egenskap av din anatomi kan du alltid potentiellt sett förvandlas till rent objekt, till och med villebråd. 

Med andra ord, den tänkande varelse som faller utanför det förrädiska neutrum som den vita mannen utgör slits ständigt mellan subjektivitet och en problematisk objektifiering. Hittills har jag alltså ständigt uppfattat det som att min könsidentitet så att säga är en black om foten: att den komplicerar min relation till den verksamhet som är mitt kall, och att detta ständiga komplicerande stjäl energi från det jag älskar att göra. Jag dras ständigt ut ur min subjektivitet och naglas fast vid min kroppslighet.

Men nu alltså, denna dröm. Den säger mig att just precis denna essentialiserade kvinnlighet, symboliskt knuten till en kroppslighet av lättviktsklass som gör att ens ord väger lätt, att just detta problem är en tillgång. Jag tar alltid drömmar och visioner på största allvar. Denna dröm proklamerar klart och tydligt att jag har samma kraftutveckling som en man men väger mindre – att jag kan komma högre. När jag låg där i sängen och stirrade ut i halvmörkret tänkte jag: just för att den kvinnliga tänkaren inte existerar som typ saknar hon tyngd. Den historiska stadga manliga tänkaren har att luta sig mot, och som jag som anomali saknar, kanske också är en tyngd att lyfta om han ska kunna komma sina fem meter upp i luften. Detta om tyngden, eller rättare sagt om den kvinnliga benstrukturens lätthet. Så kraftutvecklingen då? Kraftutvecklingen är inte beroende av tyngden, tvärtom. Tyngden utgör inte frånskjutet, de rent biomekaniska förutsättningar som gör det möjligt för musklernas sammandragningar runt rörelseaxlarna att initiera ett språng. Alltså: det rena intellektet kan aldrig ha någon historia. Om sanning överhuvudtaget existerar, och om det alls är tillgängligt för människan – och på båda frågorna svarar jag ja – så måste det förhålla sig så att det tänkande som står i samklang med sanningen är lika könlöst som historielöst: det tar historisk form i partikulära språk, det tilldrar sig i än den ena kroppen, än den andra, suger upp oss i himlarymderna och låter oss ta del av det som inte har något enskilt hem utan genomsyrar allt. Och drömmen säger mig följande: det faktum att det inte finns någon position att försvara, ingen typ att förkroppsliga, inget bildningsideal att leva upp till; det faktum att människor ser dig och tänker kött och inte tanke, det faktum att den struktur som håller dig uppe är ihålig och inte full av idéhistoriens tyngd; det kan låta dig sväva ytterligare någon sekund i sanningens rymd. 

Troligtvis stämmer ingenting av ovanstående. Troligtvis är det en önskedröm. Men jag beslöt att leva som om det vore sant. Just för att jag tillhör en historisk parentes som mörkermännen vill tillintetgöra, återföra till och låsa fast vid det förvisso livgivande reproduktiva arbete som ändå inte är allt det jag brinner för – just därför kommer jag och mina medsystrar ännu en tid att kunna hoppa fem meter högt. 

Rosa