The Age of Hakelius: The Age of Hooper

Johan Hakelius är indignerad. Saker står inte rätt till. Det räcker inte med att tiggare sträcker ut handen utanför Systembolaget och ber om en slant när Johan ska köpa sin Cava och att afghanska flyktingpojkar stryker hotfullt över Plattan. Överallt finner han spår av det arbetslösa, tärande och onyttiga. Värst av allt är akademin. Där excellerar onyttan: ”Visste ni att det nu läggs fler arbetstimmar på forskning varje år, än det gjorde under de första femtio åren efter andra världskriget?” Frågan, för Johan, är om denna tid är samhällsnyttig. Produktiv! Genererar den någon vinst? Något man kan mäta! 

Johan är trots allt kultursidornas tidsstudieman. Allt handlar om produktivitet, om tid, om nytta. Men han är inte ensam. I sin senaste text uttrycker han i sedvanlig ordning tankegångar symptomatiska för såväl liberalkonservativa som desperata socialdemokrater: arbetstimmarna måste räknas och, framför allt, vara produktiva. Det mesta han skriver kan reduceras till en fasa över att leisure-klassernas otium håller på att förallmänligas. Är inte akademikerna onyttiga? Närmast lika tärande som de oanställbara MENA-flyktingarna och de romska tiggarna?! 

Många som haft ett arbete på en myndighet eller ett medelstort företag har säkert förvisso likt Johan retat sig på likavillkorsspecialisters och andra politiskt korrektas pekpinnar och värderingsgrunder. Hakelius har utan tvivel rätt i att det pågår en kamp om värderingarna som numera brukar beskrivas med hjälp av den så kallade GAL-TAN-skalan. Men han förstår inte att vänstern, genom sin vilja att förvalta den politiska makten i en ekonomi den inte har kontroll över, undergrävt sin egen betydelse och släppt lös de makter som Johan försöker rida på i sin vilja att bli de nya förvaltande klassernas chefsideolog eller åtminstone hovnarr. Det som Hakelius oroar sig för, röpkeian som han är, är om invandrarna eller för den delen akademikerna är ekonomiska.

Detta blir kanske som mest uppenbart när Johan skriver om utbildning. Och, förstås, invandring. Det som oroar honom är om vi har råd med invandrarna eller för den delen akademikerna. Johan och hans gelikar är ypperliga exempel på en alltmer utbredd rädsla hos delar av vårt samhälle, nämligen rädslan för att människan håller på att sluta vara en homo occupatus. Genomsyrad av ett sådant nyttans evangelium kunde exempelvis Karin Olsson för en tid sedan upphöja Alexander Bard till en antirasistisk ideolog då popmusikern, i ett samtal med en AFS-fascist, hävdade att invandrare är välkomna till vårt land så länge de är lönsamma. Den tröttsamt moralistiska kritiken av den nya högern och deras vänner bland liberaler och andra är därför missriktad. Problemet är inte rasism, fascism eller dylikt utan mer specifikt en skenande produktivitetsdyrkan i en värld där ekonomin i de gamla industriländerna håller på att bromsa in.

Vi lever trots allt i en tid då både lönsamheten och arbetet är i en djup kris. Världsekonomin, eller åtminstone det nordamerikanska imperiet USA, utmärks enligt den liberale ekonomen Tyler Cowen, av en djupgående ekonomisk stagnation. Därför förenas dagens konservativa – och vi bör även inkludera stora delar av vänstern i denna tankeströmning – runt frågan om ekonomi, nytta och arbete. Aversionen mot liberalism handlar ytterst om aversionen mot den enskilda människan, den hemlösa individ som inte vill, kan eller lyckas bidra till samhällsnyttan. 

I detta ljus är det talande att en av vad man nog utan överdrift kan kalla för Fokusredaktörens tankefränder, Sverigedemokraternas Mattias Karlsson, väljer att döpa sin tankesmedja till Oikos. Oikonomia (från oikos) är grekiska för ekonomi, och allting handlar idag om ekonomins primat. Vad vi ser bakom den tidigare nämnda GAL-TAN-skalan är en strid mellan förvaltande klasser i James Burnhams mening.

Den rödgröna GAL-falangen tappar mark och makt och möjliggör att TAN-managers kan ta över. Det enda sättet att komma ur denna dialektik tycks vara genom en flykt från värderingarnas sfär. Återigen kan vi finna vägen ut hos teologerna. I det här fallet genom att lystra till Eberhard Jüngel som i sin essä ”Wertlose Wahrheit” betonar vikten av att bygga gemenskaper som söker sanningar omöjliga att värdera och lever liv ointresserade av att undersöka vad saker kostar.

Men, utifrån Johan Hakelius göra-rätt-för-sig-och-vara-nyttig-konservatism är ett sådant perspektiv omöjligt. Arbetstimmarna, för att inte tala om medborgarna, måste räknas och därför blir Johans livsideal typiskt nog den nyttige godsägaren. Givetvis inte den aristokratiske storgodsägaren. Johans godsägare är företagare. I sin Sherrybestänkta tweed tillhör Hakelius trots allt vad vi med Evelyn Waugh kan kalla The Age of Hooper. Löjtnant Hooper i Brideshead Revisited är den brittiske demokraten som tycker att tanken att man bör göra sig av med de onyttiga och till samhället oanpassbara inte är en så dum idé till syvende och sist. Hoopers tidevarv är därför Hakelius epok. Det är trots allt ett tecken i tiden att författaren till Döda vita män ansluter sig till de klasser som Waugh framställer i sin roman som mobben ute efter Anthony Blanche.  

I denna mening är Hakelius kanske det bästa uttrycket på hur torftig dagens konservatism blivit. Det dagens konservativa kämpar för att bevara är det medelmåttiga behovet av arbete. Det de representerar är den yrvakna frågan: men vem är det som betalar? Sabbaten tillhör arbetaren. Otium företagaren. Utifrån det perspektivet visar sig de konservativas längtan efter små gemenskaper vara en utopi för småföretagaren. Det är talande att liberala Expressens kultursidor, sammanpressade som ett amishsamhälle mellan ”nyheter” från den omgivande världen, blivit gated community-kommunitarismens främsta utpost bland de större tidningarna. Här uttrycks tidsandan som även präglar stora delar av vänstern. 

Man bör således inte förvånas av att en ung sosse som tillhör det parti som stängde gränserna 2016 ges plats i Expressen till att delta i de konservativas rop efter gemenskap. Ett sådant rop är ett rop efter arbetets gemenskap. Oikos är oikonomia. Det är kravet att varje medborgare ska bedömas utifrån sin nytta. Det är längtan efter Per-Albin Hansson. Det är kravet på att arbetstimmarna och medborgarna måste räknas. För vad innebär talet om gemenskap idag? Först och främst en vändning till hemmet som en del i ekonomin, alltså just till oikos i oikonomia.

Det är på detta sätt Hakelius konservatism är tidstudiemannens konservatism. Det är en konservatism för den som undrar vad det kostar. Se på tiggarna, de arbetar inte! De väller över gränserna. De gör inte rätt för sig. De lever som om inte det funnes någon morgondag. ”De arbetar inte och spinner inte”. De lever likt ängens liljor utan arbete, utan frågan vad det kostar.  

Phúteuma