Kan vi tro på demokratin? – En recension av Pekka Mellergårds: Hur kunde det gå så här långt? (Spricka förlag, 2022)

Tidigt i somras upphävdes det prejudicerande rättsfall som brukar benämnas Roe v. Wade och som sedan 1970-talet har hindrat de amerikanska delstaterna från att införa abortförbud. I skrivande stund är det svårt att bedöma vart utvecklingen kommer att ta vägen efter Högsta domstolens utfall men seriösa kommentatorer menar att det inte är orimligt att tänka sig ett totalt abortförbud i flera delstater. Donald Trumps val att under sitt presidentskap nominera ett antal konservativt präglade domare har naturligtvis varit avgörande och det är svårt att se denna handling som något annat än en eftergift för den evangelikala kristendom där vi idag finner landets mest aggressiva abortmotståndare. Nästan en fjärdedel av USA:s befolkning identifierar sig som evangelikaler och gruppen är känd för sin starka lojalitet med det religiösa ledarskapet: församlingarnas medlemmar röstar på den presidentkandidat som kyrkliga ledare rekommenderar. Att få över den evangelikala väljargruppen på sin sida kan helt enkelt vara avgörande för presidentvalens resultat, något som har renderat dem epitetet ”kungamakare”. I slutomgången av valet 2016 kom 80% av de vita evangelikala väljarna att lägga sin röst på Trump, även om han i sitt privata liv gestaltar alla de laster som den starkt moralistiska kristendomstydningen fördömer. Trots att kyrkornas medlemsantal minskat de senaste tio åren (bland annat som en följd av gruppens politiska vägval) har evangelikalismen en kanske starkare politisk position i världspolitiken än någonsin.

I en svensk postkristen offentlighet framstår denna utveckling som närmast obegriplig och det är svårt att hitta analyser som ger en någorlunda fördjupad förståelse. Det är därför Pekka Mellergårds nyutkomna Hur kunde det gå så här långt? - En essä om Trump och den nya högerkristendomen (Spricka förlag) är så välkommen. Författaren är förmodligen okänd för de flesta av bloggens läsare, men Mellegård har varit en viktig aktör inom svensk teologi de senaste trettio åren. Visserligen titulerar han sig inte teolog (han är neurokirurg), men han har publicerat flera böcker med teologisk tematik och varit rektor för den frikyrkligt anstrukna läroinstitutionen Örebro Teologiska Högskola. Till Mellergårds meriter hör även att han var medlem av den framtidskommission som regeringen Reinfeldt tillsatte 2011.

Vägledande för Mellergårds framställning är den fråga som återfinns i bokens titel. Hur kunde det gå så långt att den evangelikala rörelsen i så stor utsträckning har slutit upp bakom Donald Trumps politiska agenda? I bokens andra kapitel försöker författaren förstå utvecklingen genom att teckna en idé- och teologihistorisk bakgrund som går tillbaka till 1700-talets första väckelsevåg på den amerikanska kontinenten – det som brukar refereras till som The First Great Awakening. Mellergård visar hur väckelserörelserna från början var radikalt splittrade i kontroversiella politiska frågor – framför allt slaveriet – och att det i vad vi idag skulle referera till som evangelikalismen samsades de mest radikala abolitionister med predikanter som inte bara försvarade slaveriet med teologiska argument utan även själva ägde slavar. Mellergårds menar att båda dessa politiska uttydningar – en progressiv och en vad han kallar konservativ – finns närvarande sida vid sida i USA:s historia, men att den evangelikala rörelsen kommit att domineras av politisk konservatism sedan det sena 1900-talet.

Ett avgörande årtionde i denna utveckling är 1970-talet och bildandet av lobbyorganisation Moral Majority 1979. Rörelsen reagerade på den liberalisering i synen på sexualitet som 1970-talet hade inneburit och kallade till ”moralisk upprustning” och ett återvinnande av ”traditionella familjevärderingar”. Genom banbrytande metoder för informationsspridning och ett samarbete med sekulära finansstarka och ekonomiskt liberala organisationer på högerkanten fick Moral Majority ett oerhört starkt genomslag i den amerikanska offentligheten. Inte minst viktigt för vår samtid är den kulturkrigsretorik som rörelsen på ett målmedvetet sätt formulerade. Den avgörande politiska konfliktlinjen står inte mellan ekonomiska klasser eller etniska grupperingar: den står mellan den judisk-kristna traditionen och den sekulära humanismen. Moral Majority kom att åtföljas av en rad andra kristna lobbyorganisationer med samma agenda (motstånd mot aborter, homosexualitet, evolutionsundervisning i skolorna och fredsmäkling i Israel) som tillsammans spelade en helt central roll i de evangelikalas högerorientering. I valet 1980 valde en stor del av de evangelikala, som fyra år tidigare hade stött demokraten Jimmy Carter, att lägga sin röst på Ronald Reagan. Den marsch högerut som skulle mynna ut i stödet för Donald Trump hade därmed påbörjats.

En särskilt viktig person i förspelet till den nya politiska dynamiken – åtminstone när det kommer till formeringen av det intellektuella tankegodset – är enligt Mellergård den amerikanske filosofen Francis Schaeffer (1912 – 1984). Betoningen av Schaeffers inflytande hör till Mellergårds mest djärva och uppseendeväckande argument, inte minst därför att Schaeffer fortfarande är populär i delar av svensk frikyrklighet. För Schaeffer var den monoteistiska gudsbilden ekvivalent med föreställningen om en absolut sanning och själva förutsättningen för västerlandets framväxt och utveckling. Modernitetens subjektiva vändning – på ett intellektuellt plan tydligast uttryckt av Søren Kierkegaard och den existentialistiska filosofin – undergräver det absoluta människovärde som kommer av att vara skapad till Guds avbild och är orsaken till det Schaeffer betraktade som ett kulturellt förfall. Det är ifrågasättandet av tillvarons grundläggelse i Gud (och möjligheten att nå absolut kunskap om denna grund) som lett fram till den sekulära humanism som idag präglar Västerlandet, en åskådning som obönhörligt leder till relativism enligt Schaeffer.

Det är i framställningen av den sekulära humanismen och dess roll i ett föreställt pågående kulturellt förfall som Schaeffers viktigaste bidrag till vår tids högerkristendom ligger, menar Mellergård. En lång rad samtida Trumpvänliga gestalter – exempelvis den kontroversiella Michele Bachmann – har också pekat ut Schaeffer som avgörande för sitt politiska engagemang. Mellergård visar hur den av Schaeffer formulerade motsättningen mellan sekulär humanism – med sin vägran att förankra sina moraliska värden i något utanför den mänskliga föreställningsvärlden – och kristen tro återkommer i samtidsdebatten och ideligen får sitt uttryck i en kritik mot abort, HBTQi-frågor och vad som benämns identitetspolitik. Det rör sig för dessa schaefferianer om ett existentiellt val med konsekvenser för evigheten – det gäller att ställa sig på rätt sida i den politiska kampen mellan en gudomligt sanktionerad ordning, där samhällets principer hämtas från Bibeln, och den sekulära humanismens version av den liberala demokratin. Här finns inget utrymme för förhandling och kompromiss och de kristna är manade till civil olydnad i de fall som de världsliga lagarna går emot de bibliska principer på vilka den ursprungliga amerikanska konstitutionen vilar. Mellergård ägnar ett kapitel åt att skriva om denna dominianism: världen är en krigsskådeplats mellan den gudlösa sekulära humanismen och den sanna evangelikala kristendomen och de kristnas uppgift är inte bara att etablera det som i kalvinistiska kretsar brukar benämnas ”Kristi herravälde” i sina egna gemenskaper, utan över hela jorden, ett korståg i vilket den amerikanska nationen har en helt central roll. Laddad med apokalyptiska övertoner och övertygelsen om att vi lever i den sista tiden har den politiska kampen fått kosmologiska dimensioner – Kristi återkomst är nära och vår uppgift är, genom att exempelvis återupprätta en judisk nation i Israel, bereda marken för det tusenårsrike som enligt Uppenbarelseboken ska infalla innan Kristi slutliga seger. För evangelikalerna är Trump visserligen ingen särskilt gudfruktig förebild, men han är Guds redskap – vår tids kung Kyros – för att etablera Kristi herravälde på jorden.

På så sätt avtäcker Mellergård effektivt en motsägelsefull och närmast parodisk aspekt i arvet efter Schaeffer. Å ena sidan åberopar man universella och eviga sanningar i namn av en transcendent skapargud, å andra sidan låter man den politiska kontexten sätta agendan för den teologiska argumentationen. Abort- och HBTQi-frågorna är cases in point. Hur kommer det sig att det är först efter 1970-talet och det som kallas ”den sexuella frigörelsen” som dessa frågeställningar kommit att pekas ut som avgörande för människors frälsning och blivit identitetsbärande? Om Gud nu är den stora garanten för en evig och odiskutabel teologi – en gång för alla nedtecknad i den heliga skrift och fullt begriplig för sina läsare – borde väl kontexten vara ointressant? Rörelsens besatthet vid sexualitet skildrar trots allt en mycket selektiv läsning av den bibliska traditionen. I själva verket vittnar utvecklingen från 1970-talet och framåt om att den evangelikala sexualmoralen är mer präglad av efterkrigstidens familjestruktur än den apostoliska traditionens försök till asketisk efterföljelse. Mot bakgrund av Mellergårds framställning avtecknar sig därmed den samtida evangelikalismen som ett djupt politiskt projekt som inte främst är intresserat av att föra människor till Kristus utan i stället med alla till buds stående medel – och ytterst sett hotet om evig förtappelse – upprätthålla en hierarkisk samhällsordning byggd på ras, kön och sexuell läggning.

Tendensen att se världen som en apokalyptisk krigsskådeplats mellan kristendom och sekulär humanism är därmed ett av svaren på Mellergårds fråga om hur det kunde gå så här långt. Ett annat är det som brukar benämnas framgångsteologi och kan summeras i uppmaningen: ”tro på Gud så blir du rik, frisk och lycklig.” I några av de mest intressanta kapitlen diskuterar Mellergård hur denna teologi – vars rötter löper tillbaka till reformatorn Jean Calvin – fick ett särskilt genomslag under 1900-talet genom sina associationer till den vidare tankefigur som kan bestämmas som positivt tänkande. Genom diskussioner av kristna predikanter och författare som Norman Vincent Peale – som menade att den kristne kunde lära sig att tänka bort allt negativt och destruktivt i tillvaron och med hjälp av sin tro nå ekonomisk framgång, hälsa och lycka – vill Mellergård visa på en koppling mellan denna livsfilosofi och trumpisternas tal om alternativa sanningar. Att Trump kan förneka uppenbara sakförhållanden som talar till hans nackdel (och att hans evangelikala väljarbas är mottagliga för tankar om alternativa sanningar) blir mot bakgrund av Mellergårds framställning högst begripligt. Om världen är vad du vill och tror att den ska vara reduceras meningsskiljaktigheter inte bara till en fråga om olika åsikter utan olika verklighetsbeskrivningar. Här ligger naturligtvis konspirationsteorierna på nära till hands och Mellergård visar på hur den inflytelserike tv-evangelisten Pat Robinson redan 1991 i The New World Order argumenterade för att den finansiella och kulturella sektorn styrs av en osynlig konspiration av ateister och judar – en teori snarlik det tal om The Deep State som Trump själv idag förfäktar.

Som jag nämnt är jag imponerad av det mod som utmärker Mellergårds analyser, något som blir än tydligare när han vänder den kritiska udden mot den samtida svenska frikyrkligheten. Författaren väjer inte för att namnge både personer och församlingar som han menar ge uttryck för en högerpolitisk uttydning av amerikanskt snitt och som i olika sammanhang har uttryckt stöd för Trump. En viktig miljö är den högerkristna tidningen Världen idag som Mellergård visar har anammat en kulturkrigsretorik beskrivande ett svenskt samhälle i moraliskt förfall som spelar väl med både den amerikanska evangelikalismen och Sverigedemokraternas politik. Att den inom apologetiskt orienterade frikyrkokretsar populäre Stefan Gustavsson – förgrundsfigur i den konservativa kristna tankesmedjan Apologia och före detta föreståndare för Svenska evangeliska alliansen – har kommit att sluta upp kring Världen idag är mot bakgrund av Mellergårds framställning inte märkligt. Gustavsson var en av de som introducerade Francis Schaeffer för den svenska kristenheten och har, även om han tagit avstånd från Trump och klimatförnekare, under förespegling av partipolitisk neutralitet kommit att artikulera en tydlig högerpolitisk agenda. Mellergårds kritik är en frisk fläkt i en väckelsetradition som allt för ofta präglats av konsensus och överslätande av meningsskiljaktigheter.

Mellergård är också påfallande beläst. Framställningen är sprängfylld med årtal, namn på filosofer, pastorer, tv-predikanter och politiker och Mellergård blandar personliga reflektioner och erfarenheter från rörelsen med mer distanserade analyser. När han i inledningen skriver att essän framför allt kommer att intressera teologiskt orienterade läsare är han onödigt ödmjuk. Visserligen finns passager där en viss bekantskap med den kristna väckelsetraditionen förenklar förståelsen, jag tänker exempelvis på det andra kapitlet kyrkohistoriska utläggningar, samtidigt som bokens stora förtjänster finns i dessa djupdykningar. Det är här de, för att tala med sociologen Max Weber, meningshorisonter mot vilka evangelikalernas politiska handlande blir möjligt blir som tydligast.

Med detta sagt kan några invändningar mot Mellergårds essä göras. Definitionen av det centrala begreppet ”evangelikaler” är något vag och även om Mellergård ägnar ett kapitel till att ringa in den teologiska och kyrkohistoriska förhistorien till den evangelikala kristendomstydningen, presenterar han egentligen ingen egen definition förrän nästan fyrtio sidor in i läsningen. Kapitlet är snarare en redogörelse för olika definitionsmöjligheter än en avgränsning av fenomenet. Detta ansluter till den största invändningen jag har mot boken, nämligen den ambivalens jag finner i framställningsformen: ska vi förstå boken som en kulturkritisk essä eller ett projekt ämnat för folkbildning? Om det är det första saknar jag en tydlig vinkel eller argumentationslinje utifrån vilken han kan vädra misstankar, dra historiska paralleller och visa på samband över tid. Om det är det sistnämnda borde Mellergård varit mer försiktig med ett sådant associativt tänkande och på ett tydligare sätt distanserat sig från sitt material. Att till exempel förbinda slaveriförespråkaren George Whitefield på 1700-talet med samtida abortmotstånd, eller för den delen vår tids vetenskapsskepsis med 30-talet fascism, genom att inrangera fenomenen under begreppet ”konservatism” är tämligen spekulativt och med en mer folkbildande och upplysande ansats svårsmält. Alternativet hade varit att renodla den essäistiska genren, men då skala ner på de mer kontextualiserande och undervisande avsnitten i boken. Med en sådan essäistisk ansats skulle kanske författaren kunnat bli mer konstruktiv – essägenrens styrka handlar ju om att den genom sin spekulativa förmåga kan öppna upp nya perspektiv på en särskild problematik som kan leda tanken vidare.

Men kanske har denna vaghet med frågan om Mellergårds egen teologiska och politiska positionering att göra. Under läsningens gång slås jag emellanåt att Mellergård i sin polemik ofta tenderar att harmoniera förhållandet mellan sin egen kristna tradition och den liberala demokratin. Visserligen är det begripligt att man som kristen vill distansera sig från högerkristendomens till fascismens rand liknande samtidskritik, men en sådan affektivt frammanad reaktion kommer med faran att vi inte på ett klarsynt sätt förstår vad den evangelikala kristna reagerar mot. Finns det aldrig rationella skäl till den kritik som rörelsen lyfter fram? När Mellergård i kapitel 14 avvisar evangelikalernas misstro mot vetenskap, experter och journalistik genom att associera dem med 30-talets fascister riskerar han att skriva in sig i en diskurs som vill avvisa all kritisk diskussion av makten. Att journalistik exempelvis aldrig är helt objektiv utan i allt från urval, angreppssätt och ordval är djupt politisk borde för en kritiskt orienterad akademiker vara en självklarhet och inte ett utslag för en ”postmodern relativism” som Mellergård antyder. I dessa partier tenderar författaren att låta som en försvarare av den rådande ordningen och jag undrar vad det egentligen blir kvar av den kristna trons kritiska uppgift att vara ett salt i förruttnelsen. Om vi som kristna tror att det perfekta politiska tillståndet inte kan infinna sig förrän i en eskatologisk framtid bör väl detta innebära en kritisk blick även på de ordningar som benämner sig som demokratiska?

Att Mellergård inte eftersträvar en kristendom i total kongruens med tidsandan blir emellertid tydligt i de avslutande kapitlen där han argumenterar för vad han kallar ”en anarkistisk kyrka i diaspora” och pekar ut en alternativ tradition som alltid funnits närvarande i den evangelikala rörelsen och som utmärkts av en vilja att distansera sig från makten samt förmågan att organisera de marginaliserade i samhället. Detta är kväkarnas, abolitionisternas och anabaptisternas tradition, de rörelser som, vilket bland andra Arne Rasmusson har visat, varit avgörande för det demokratiska genombrottet. Genom sin individualistiska kristendomstydning, sin betoning på en lokal demokratisk organisationsform och tron på varje människas möjlighet till moralisk och religiös förvandling bidrog dessa rörelser till orienteringen mot ett mer egalitärt och rättvist samhälle. Så långt är jag i stort enig med Mellergårds position – det är i en kritisk kontinuitet med dessa rörelser som kyrkan idag bör utvecklas – men när han pekar ut möjliga inspiratörer till en sådan teologisk praktik (exempelvis de amerikanska teologerna Stanley Hauerwas och William T. Cavanaugh) tvekar jag. Inte för att det skulle vara något fel på dessa tänkare, tvärtom har de varit viktiga i utvecklingen av en mer radikal och maktkritisk teologi, utan för att dessa namn har varit en del av den akademiska teologins standardrepertoar de senaste 30 åren och att deras verkan på ett konkret politiskt och ecklesiologiskt plan är försumbar. Trots allt tal om gemenskaper, den kristna kroppen och teologiska praktiker verkar denna sociologiskt orienterade teologi inte backas upp av en tydlig politisk gemenskap som kan göra motstånd mot högerkristendomens framryckningar.

En mer fruktbar väg för teologins vidkommande ligger snarare i intellektuell fördjupning av de teologiska och filosofiska föreställningar som finns nedlagda i den kristna traditionen. Mellergårds framställning visar nämligen att det är de teologiska föreställningarna (apokalyptik, dispensationalism, framgångsteologi, dominianism) som bär upp evangelikalernas imaginära universum och konstituerar den meningshorisont som legitimerar och gör deras politiska handlande möjligt. Om teologin vill bidra till att forma sammanhang som verkligen kan resa värn mot samtidens auktoritära strömningar krävs en större kreativ energi som gör bruk av föreställningarna om de yttersta tingen. Är det inte först då som vi verkligen kan nå distans till det perverterade politiska klimat som vi ser breder ut sig framför oss och på så sätt kan förlösa den nya politiska fantasi som vi har efterlyst tidigare på bloggen? Men detta kräver allianser med människor utanför den egna religiösa traditionen. Om någon enstaka tänkare ska nämnas som ett föredöme i detta avseende är det den ortodoxe teologen David Bentley Hart som allt oftare sökt konstruktiv dialog med de österländska traditionerna.    

Men att börja skissa på en sådan vitaliserad teologisk meningshorisont går naturligtvis utöver Mellergårds uppgift, åtminstone i den här essän. Hans bidrag är i stället att upplysa om, och kritiskt intervenera i, en samtida politisk-teologisk miljö som inte bara verkar livskraftig utan även växer i politiskt inflytande. Där bör vi ta emot hans bidrag och inom och mellan de miljöer vi själva verkar, fortsätta att utveckla kritiken. Den kristna traditionen är, tillsammans med andra religiösa traditioner, en möjlig källa till ständig kritik av det varande och från vilken vi kan ösa när vi kämpar mot främlingsfientliga krafter och auktoritära hierarkier. Allt i en strävan att nå bortom våra samhällens, även de demokratiska, grundläggande brister.

Peter Karlsson (teol.dr)

[Texten uppdaterades 24 augusti för att förtydliga att det var 80 procent av de vita evangelikala som i valet 2016 röstade på Trump.]